Inför hemmapremiären mot GIF Sundsvall ställer vi frågor till mer eller mindre kända Djurgårdare om deras känslor för vår hemmaarena – Stockholms Stadion.
Tidigare intervjuer
David Bogerius
Stadion för mig: Ivar Mellgren
—
När gjorde du din Stadionpremiär?
– Den första match jag var smart nog att spara biljetten från är Åtvidaberg hemma år 2000, slutresultatet 3-1 noga antecknat dessutom. Men farsan hade tagit med mig på matcher ett bra tag innan dess, debuten var antingen 1995 eller 1996.
Vad minns du från den?
Vad minns du från den?
– Absolut ingenting, tyvärr.
Vad är annorlunda på Stadion nu jämfört med då?
Vad är annorlunda på Stadion nu jämfört med då?
– Dras tyvärr med lite halvrisigt minne, så har inte så många konkreta minnesbilder från tidigt 2000-tal. I alla fall inte från Stadion. Och det var ju sporadiskt man var på plats på den tiden, så jag kan väl egentligen inte uttala mig. Sedan mitt första år som säsongare 2007 är mycket sig likt egentligen. 2007 var ett bra år, stämningsmässigt, sportsligt och också mätt i publiksiffror. Sen var det några mindra bra år, 2008-2010 då det kändes som att en stor del av glädjen på Stadion försvann. 2011 kom vändningen när en del av bitterheten försvann, samtidigt som spontaniteten och den goda stämningen kom tillbaka. 2012 rider vi vidare på den vågen och sätter standarden för kommande säsonger.
Vilken är den bästa sektionen på Stadion förutom din egen?
– Den sektion jag har varit mest på förutom klacken är familjeläktaren. Sikten är sådär, likadant är det väl med sjungandet. Men det är där de allra flesta för första gången ser Djurgården, och när man har blivit tillräckligt gammal är det ofta därifrån man flyttar till klacken. Därför vill jag slå ett slag för familjeläktaren som fostrat så många Djurgårdare genom åren.
Vad kommer du sakna mest med Stadion när vi flyttar?
– Stadion är själva essensen av Djurgården Fotboll för min del, jag har mycket svårt att se Djurgården med ett annat permanent hem. Nu är det ju ett faktum att vi ska flytta, och därmed försvinner också för min del en bit av allt det härliga Djurgården står för. Minnen från promenader till Stadion, all DIF-historia som sitter i teglet, uppgången uppför trapporna till läktarna, det gröna naturgräset. Allt kommer det bli annorlunda. Att gå genom Globenområdet, Stockholms i särklass osexigaste kvarter, till en hypermodern och hyperopersonlig arena lockar inte alls i dagsläget. Därför är jag jävligt mån om att ta tillvara på de sista Stadionmatcherna maximalt.