Inför derbyt mot Hammarby är det många saker som händer runt Djurgården, men allt det ska vi lägga åt sidan för tillfället, för nu är det dags för derby. All fokus på om vi ska få gå hederslösa hela vintern, eller få sprida hånfulla leenden till höger och vänster åt allvetande orakel med sympatier åt norr eller söder, som innan matchen förkunnat att det blir förlust för oss. Gud vad besvikna trumbröderna från jobbets fikarum, den där gnagaren i släkten som alltid ska påminna dig om solnalagets storhet men framförallt bajarna på plats kommer att bli. Varför? Alla väntar på ett tillfälle då vi ska vika ner oss.
Det kommer vi aldrig göra. Därför att det handlar om stolthet och hjärta för laget. En fylld kortsida kan göra världens mest förhatliga arena till den mest underbara platsen i världen. Man nickar åt gamla och nya vänner på läktaren när man tar sig igenom det förväntasfulla sorlet till sin plats. Man nickar åt människor man aldrig tidigare träffat, för på läktaren känner alla varandra, då vet att man är backad av den bästa familj som finns. Den tilliten är något som går över grupperingar inom laget, ursprung och klass. Det kallas Djurgårdsfamiljen.
För tillfället verkar det dock som att Djurgårdsfamiljen glömt bort hur härligt det är med ett derby. Tidpunkten när förbrödringen när sin kulmen. När det nervösa illamåendet tar slut på matchdagen, för att bytas mot en rasande ström adrenalin som pumpas ut i blodomloppet. Håret ställer sig på armarna och man är taggad till tusen. Djurgården består inte av elva man på en gräsplan, värvningsmiljoner i omlopp och välfyllda troférum, utan den består av dig och mig. Glädjen och hoppet vi delar svetsar oss samman som få andra saker är i närheten att göra. Det är för varandra vi ska sätta oss på den knökfulla tunnelbanan ut till den hatade grannstaden med den onämnbara namnet. För varandra som vi ska sjunga och hjälpa laget bärga hem tre poäng. Varför? Därför vi skänker varandra glädje när det inte finns någon, och på måndagen den 20 oktober återvänder den.
Såhär på slutspurten av säsongen nöts alltid banden mellan familjemedlemmarna, men det behövs bara ett sak för att knyta oss samman igen, starkare än någonsin. När vi står på Stadions hala träbänkar i kallt regn bland vänner så blir vi varma inombords, när vi trängs bland tusentals andra Blåränder på Råsunda mot Bajen den 20 oktober, då kommer känslan infinna sig igen, här hör vi hemma.
Tillsammans är vi oslagbara. Vi möts på Råsunda.