Djurgården anno 1999 är knappast känt för sina målvakter. Innan dansken Bo Braastrup Andersen anslöt till laget turades Magnus Lindblad och Martin Lossman om att stå för den ena tveksamma målvaktsinsatsen efter den andra. Men den sistnämnde skulle få en sådan där kväll när allt verkligen stämde. Och lyckligtvis för alla Djurgårdare kom den i ett derby.
När Djurgården och Hammarby möttes i ett allsvenskt derby 1999 var det längesen som båda lagen huserat i den högsta divisionen. Man hade turats om att åka upp och ner i seriesystemet och ofta konkurrerat om seriesegern i Norrettan. Derbymatcherna hade nu också vuxit ur Stadion resp. Söderstadion och spelades istället på Råsunda, där drygt 23000 åskådare bänkat sig för den första matchen lagen emellan på ett och ett halvt år.
Nykomlingen DIF hade inlett säsongen dåligt med bara en seger (i premiären mot Norrköping) på de sju första matcherna och efter 0-3 hemma mot både Örgryte och Kalmar byttes målvakten Magnus Lindblad inför derbyt ut mot den från Hammarby värvade Martin Lossman. I övrigt ställde laget upp med en 4-5-1-uppställning där skyttekungen från fjolåret, Fredrik Dahlström fick husera ensam på topp. I backlinjen briljerade mittbacksparet med Magnus Samuelsson och Patrik Eriksson-Ohlsson. Men det var en yttermittfältare som kom att sätta det enda och därmed matchavgörande målet, nämligen Sharbel Touma.
I den 70:e minuten kastade Lossman ett långt utkast upp mot Dahlström som snyggt skarvade vidare till Touma. Fri med Bajens målvakt Lasse Eriksson gjorde han inget misstag och det minst sagt prestigefyllda derbyt slutade därmed med Djurgårdsseger. Men det satt långt inne. Hela laget, med backen Samuelsson i spetsen krigade allt vad de kunde för att hålla fast vid sin ledning. Men felfri och med flera kvalificerade räddningar var ändå Martin Lossman den stora matchhjälten den här kvällen. Han gjorde sin första match i A-laget på över ett år och därmed också allsvensk debut. Med facit i hand får det ses som ett av de mer imponerande ögonblicken i hans karriär.
Nu blev inte 1-0-segern mot Hammarby någon vändpunkt för den annars dåliga säsongen. Istället vacklade även Lossman och med för många insläppta mål ramlade DIF återigen ur Allsvenskan, även om de nytillsatta tränarna Sören Åkeby och Zoran Lukic fått till ett något bättre spel under säsongens andra halva efter att Michael Andersson sparkats. Med fyra omgångar kvar möttes lagen igen, men den gången vann de grönvita med 2-1 och skickade DIF ett steg närmre den nystartade Superettan. Fem poäng av nio på de tre sista omgångarna räckte inte.
1999 var helt enkelt inte Djurgårdens år, så även för målvakterna. Men säsongens enda derbyseger måste ändå tillskrivas denne Martin Lossman, som av många ändå anses som en av de minst lyckade målvakterna som vaktat DIF-målet. Han kom från Bajen med förflutet i Högdalen och Älvsjö AIK och när DIF åkte ur 1999 varvade han ner i lägre divisioner. Det blev bara sju allsvenska matcher i karriären, alla under sommaren 1999. Och många gånger var det tveksamma målvaktsingripanden som gjorde så att Djurgården var tvungna att jaga ikapp underlägen för att ens få med sig oavgjort. Men för en enda kväll var det Martin Lossman som var kung i Stockholm, det är ändå värt att uppmärksamma honom för det. Derbyhjältar har ju alltid en speciell plats i supportrarnas hjärtan.