Knappt under guldåren hade det varit värt att betala pengarna för att se fotboll på Stadion – när alternativet till att se så kvalitativt mycket bättre fotboll genom TV-nätet finns – om det inte var för ett mervärde utanför det som händer på planen.
Vi var många som började följa Djurgår´n på 1990-talet och tidigare decennier när laget spelade riktigt skit och inte hade vunnit något sedan Knivstas dagar. Och av dom jag känner som börjat följa DIF på senare år så skiljer dom sej inte särskilt mycket i sitt supporterskap. Kärleken till Djurgår´n bygger främst på en identitet till vår supporterkultur och alla karaktärer som utgör den samt en stolthet till Djurgårdsskölden, Stockholms Stadion, föreningens historia och allt annat som gör DIF till vad det är.
Efter Djurgår´ns glansdagar i början av 2000-talet är det dock en del som har förändrats i fråga om inställning bland oss supportrar i vissa situationer. Bortskämdheten kom med dom åren, liksom kraven när man går och ser DIF spela. Förr var det aldrig något snack om att gå till Stadion för att bli underhållen, skulle det bli någon typ av fotbollsfest var det någonting vi fick fixa själva. Att fotbollen förändrats sen dess och blivit mer kommersiell går delvis att köpa, vi är inte längre tre tusen personer på Stadion i snitt och den nya publiken är inte alla rågenuina djurgårdare i vått och torrt.
Men faktum är att kärnan av Djurgår´ns supporterfölje fortfarande består av samma människor + dom nya som tillkommit av samma anledningar som vi gjorde. Det är bara inställningen bland oss att alltid stå och sjunga och göra allt för Djurgår´n som ibland glömts bort. Jag stod på Sektion F i premiären mot Örebro och såg ett fåtal tappra själar försöka få igång något typ av drag utan respons att tala om över huvud taget. Och jag stod i klacken mot Gefle och såg ungefär samma sak, ett gäng i mitten som försökte få igång alla men bara korsade armar på folket som stod på sidorna på Sofia Stå.
Att det blivit mycket så under dom senaste åren kan också förklaras i en rad saker som hänt i föreningen fr.o.m. Råsundaåret 2004 och framåt där många supportrar känt att dom blivit vända ryggen till.
Sedan i vintras har vi dock en ny förening i grunden med ny styrelse, nya tränare och nya spelare, dom är alla värda en chans från början och inte bli belastade över vad deras företrädare gjorde och inte gjorde.
Det är även dags att lägga dom magiska åren i början av 2000-talet bakom oss, för ska det fortsätta vara vad vi hela tiden jämför dagens lag med lär vi bli besvikna ungefär jämt. 2000-talets första år för Djurgår´n var ungefär vad 1994 var för det svenska landslaget, en tid när massor med tillfälligheter flöt samman och vi hade många av våra bästa spelare genom tiderna i truppen samtidigt. När vi kommer ha ett sånt slagkraftigt lag igen är omöjligt att säga, kanske händer det inom ett par år, kanske dröjer det fyrtio år. Hur som helst måste vi börja se saken i nya perspektiv, likt DIF Hockey har fotbollsföreningen också ett väldigt ungt lag som kommer att ta ett tag att växa till sej och också är värda det tålamod som hockeylaget fått.
Det har blivit hög tid att gå tillbaka till dom gamla tankesätten som varit grundstenarna för Djurgår´ns supporterkultur;
Det är VI som är DIF – Det är vi som alltid måste stå upp för våra färger, även när inte spelarna gör det. Ett lysande exempel på det är borta mot Göteborg där större delen av klacken stod kvar och sjöng hela matchen trots resultatet.
Visst var det fortfarande en förnedring på grund av vad som hände på planen. Men det kändes betydligt lättare att ta när vi föll med flaggan i topp på läktarna. Det gjorde att man kunde glömma förlusten ganska fort och till och med ha en festlig och kul tågresa tillbaka till Stockholm. Så står vi bäst upp för varandra och Djurgårdsskölden.
Låt den inställningen börja råda på Stadion också – varje match. Åt helvete med att gå på Stadion för att bli underhållen, vi är inte Barcelona där hundra tusen människor tyst bänkar sig på Nou Camp för att glassa sig åt champagnefotboll, vi är fan Djurgår´ns IF från Stockholm och hur mycket skit allt än må vara så är det alltid med stolthet och glädje man är supporter till världens vackraste fotbollsförening.
Utan offer – Ingen seger. Liksom att många av oss ställer krav på att spelarna alltid ska göra sitt yttersta på planen bör vi ibland ta en titt på oss själva. Att stå med armarna i kors och svära över sina egna spelares insatser är knappast att göra sitt yttersta på läktaren. Vi supportrar kan också utgöra skillnaden mellan vinst och förlust, hur mycket av en klyscha det än må låta så kan vi faktiskt ge laget det driv, trygghet och ork att springa och vinna matcherna. Allsvenskan är inte bättre än att ett lag med fantastiskt stöd från supportrarna kan komma flera placeringar bättre än andra lag med på pappret bättre spelarmaterial.
DIF mot Rubbet. Inga jävlar ska komma till Stadion och ta sej friheter. Att vara spelare i Djurgår´n ska vara att alltid gå in på Stadion och känna att man har publiken i ryggen medan att vara motståndare på Stadion ska vara jävligt jobbigt. Saken är lika självklart inom supporterkulturen, som djurgårdare ska man alltid känna tryggheten i att ha hundratals likasinnade som står upp för varandra i alla lägen.
Hitta tillbaka till grunderna i ditt DIF-engagemang. På fredag är det match igen, vi har redan skakat av oss derbyförlusten och ska se till att det blir party oavsett resultat – innan, under och efter match. Möt upp polarna, kanna på och släpp loss schimpansen inom dej!
En felslagen frispark och öltifo på dansgolv, håna ut en motståndarspelare hela matchen, vardagsöl på en sliten pub och gången från Humlan upp till Stadion – ”thats entertainment”
/Extas