En krönika för er som gillar siffrornas betydelse eller ickebetydelse för den delen som det i viss mån egentligen är.
Dom flesta tittar på DIF i år och kommenterar eländet med ord som “linjelöst”, “spel på chans” och slutligen bara helt “intetsägande”.
Lite kort historik
Säsongen 2007 revolutionerade vi svensk fotboll genom att spela 4-1-3-2… Segerreceptet var egentligen ett hårt jobbande försvar och lag som krigade hela vägen “in i kaklet”. Quirino gjorde en drömhöst vilket räddade spänningen i AS. Vi slog långt och levde på det och hade egentligen inte något bländande spel nån gång under säsongen vad jag kan minnas. Säsongen 2008 började mycket lovande som bekant och berodde mycket på Martin Andersson och förstås Rajalakso där den förstnämnde visade egenskaper som vi inte haft tidigare på mittfältet på ett bra tag. Han gav islänningen och Pålle ett naturligt andraalternativ utan att Pålle fått in sina idéer kring fotboll. Pålle stod för som bekant en annan fotboll än den Siggi ville ha, Siggi hade sista ordet. När Martin Andersson försvann så försvann stora delen av det offensiva mittfältsspelet, och då inte för att Martin är en speciellt offensiv spelare men snarare för att man istället valde andra uppspelsvägar, ytterbackarna… Det gick dessutom till överdrift och var väldigt lättläst, DIF spelade kategoriskt aldrig centralt utan det var till 70% Tauer som skötte våra uppspel och anfall.
Idag – grundidén
Uppenbart är det som redan är sagt gällande målsättningen; offensivt, kortpassningar, framförallt ett vägvinnande kortpassningsspel GENOM CENTRALA MITTFÄLTET (vilket är kärnproblemet i sig). Man vill ha offensivt skickliga ytterbackar vilket värvningen av Petter Gustafsson vittnar om, där man inte lagt så stor vikt vid defensiven även om Petter är knappt godkänd med tanke på hans bakgrund än så länge och det steget han har tagit. Men att man spelar honom konstant från start visar prioriteringarna kring egenskaper. Placeringen av Kebba tillsammans med Toni är klassiskt Björklund-Bjärred-tänk och har sina poänger. Bristen är bara att man tappar en väldigt viktig del, och det är uppspelen till mittfältet. Ska man spela genom mittfältet så måste bollen komma efter backen till rättvända mittfältare, svårt annars? Fokus har från start varit att få bollen centralt och vinna mark och sen fördela utåt kanterna eller få in bollen på djupet på kort avstånd till nian.
Grundidén – bekymret
Mot Norrköping på försäsongen spelade man Daniel Sjölund, Andrej Komac och Martin Andersson på det centrala mittfältet, en korrekt konstellation kan tyckas för att lyckas med sitt kortpassningsspel. Men man kom ingenstans och tappade snarare boll på mittfältet vilket gjorde att man satte in Mikael Dahlberg på mittfältet för att kunna vinna lite boll. Ett grepp som lyckades i den matchen, men detta skulle visa sig bli förödande… Detta tillsammans med Daniel Sjölund är det största bekymret med den Aralska spelidén. Varken Mikael Dahlberg eller Daniel Sjölund klarar av att spela ett kortpassningsspel på innermittfältet, Dahlberg har inte tekniken eller kvickheten medans Daja inte har tillräckligt bra spelförståelse/beslutsförmåga men kvickheten och tekniken. Dajas största problem är just att ta rätt beslut med bollen, han har egenskaper som ligger i särklass i AS men de är inte som speldirigent. Samtliga tredjefioler i mittfältet fyller inte den här rollen heller, även om någon skulle göra det så räcker det inte med en spelare (takes two to tango…). Martin Andersson (ja jag vet att jag oxå tjatar om honom) är den spelaren som har visat sig ligga närmast men han är enormt formsvag och saknar matchtempo ser det ut som, jag kollade lite och när han fick spela mot BP så gjorde han sin första match på väldigt länge då han inte var med i några U21-matcher innan dess heller. Detta syntes då han aldrig var på rätt plats och med bollen tog han får lång tid på sig. Andra halvleken mot HBK var han faktiskt lite bättre även om han slog bort någon boll i början.
Fortsätter vi på bekymret med grunidén så är det bristen av försvarsspel på kanterna. Ingen av våra yttrar är bra defensivt, Rajalakso är väl “bäst” defensivt (bortsett från en skadad Jonson). Youssef, Milic och Mwila är rena katastrofer. Youssef och Milic känns inte som yttrar överhuvudtaget då de inte verkar ha löpstyrkan för att klara av det. Mwila har löpsteget iaf och kan “slå” sin gubbe och var offensivt DIF’s farligaste spelare mot HBK tycker jag, Youssef och Milic kan nog oxå med lite mer självförtroende slå sina gubbar. Hursomhelst, det dåliga försvarsspelet på yttrarna gör att ytterbackarna blir backbundna och yttrarna blir själva i kantspelet, moment 22 dvs. Detta gör att självförtroendet sjunker hos både yttrar och ytterbackar, då det blir svårt att lyckas ensamma på sina kanter. Kantspel är ju egentligen ganska enkelt, press och understöd och överlappningar är inga svåra grejer egentligen. Men det blir svårt om man är ensam…
Hoppar vi tillbaka in på det centrala mittfältet som inte klarar av att vinna mark så blir följden att deras breddbollar hamnar hos yttrar som ligger för långt upp i förhållanden till det övriga laget, främst mittfältet och den såkallade “tian”. Om yttern slår sin gubbe (själv) och slår in en boll i straffområdet så finns oftast bara Oremo där då mittfältet inte har hunnit upp, då bollen ut på kanten skulle slagits ut från en position längre upp i banan.
Intentioner
Något som faktiskt varit extremt tydligt i år som man gjort mer redan nu än man gjorde på hela förra säsongen är breddning av spelet, dvs viljan att slå crossbollar. Det var faktiskt glädjande att se i början, men i takt med att man misslyckades så slutade man med det. Istället slog man bollarna tidigare vilket inte gav så mycket i förlängningen. Mwila offensivt tycker jag var bra mot Halmstad, han kom runt och slog in ett par ganska bra bollar vilket är den offensiva egenskapen som är viktig hos en ytter (döh).
Vad göra?
Ska man lära sig något så måste individen alltid känna att man gör framsteg, stora som små, men främst så måste han/hon tro på att träning ger färdighet. Vad man ser på planen är elva spelare som inte verkar tro på det dom ska göra, eller rättare sagt har tappat tron, allt blir halvdant, pressen på motståndare exempelvis. Viljan att vinna verkar vara större än att “ta ett läroår”, spelarna verkar inte vilja offra så många poäng för att nå dit dom vill. Detta kan stämma med tanke på några rykten om att vissa spelare tycker att Zoran ställer för höga krav. Ställa höga krav/misslyckas/ställa fler krav är ingen bra kombination för inlärningen precis. Här krävs en kompromiss rent taktiskt inte bara för att rädda kontraktet men utan även om man vill att spelarna ska ha något förtroende i det man försöker bygga upp. Min tanke är då att man såklart som många redan nämnt börjar med försvaret, använd er utav två defensiva mittfältare som agerar som balansspelare på riktigt, dvs täcker upp utåt kanterna, ger understöd åt ytterbackarna och faller när ytterbackrna går framåt. Sen jobbar man hårt på kantspelet och fokuserar på snabba yttrar, Youssef och Milic göra sig icke besvär mao. Sluta försöka spela genom innermittfältet så länge vi inte har spelare som klarar av det där. Ytterbackarna blir här egentligen ett stort problem då ingen känns som att dom klarar av det. Trist att kanske Petter får vila, men han behöver tid. Daniel Sjölund ska INTE spela centralt så tillvida han inte ska vara rent defensivt och det är slöseri med hans kanske bästa egenskaper, drivet med bollen. Därför får jag nog hål det som någon annan sa, sätt han på ytterbacken. Hade hellre sett han som ytter m
en behovet är större på ytterbacken.
Mitt förslag:
Rajalakso – Oremo – Mwila
Philip
Ekong – Aki
Daja – Toni – Kapten – Kebba
Ovanstående uppställning är väldigt beroende av att Aki kan spela och därmed agera ledare på planen. Ekong är en rent defensiv spelare och ska tillsammans med Aki vara just defensiv och spela dom enkla alternativen utåt kanterna. Samtidigt ska dom vara både extra mittback och ytterback vid behov. Philip får en ganska fri roll men främst är han uppgift att ta sig in boxen. Kan inte Aki spela eller om Ekong inte ens klarar av en rent defensiv roll så finns Dahlberg redo att sättas in. Nä svårt med mittlåset främst…
Defensiv och kontringar längs kanterna, kör bara!!
…och man behöver inte ens lämna “4-3-3″…