Malmö sålde Zlatan Ibrahimovic till Ajax för svindlande 82 miljoner. Djurgården plockade hem Stefan Rehn och värvade Andreas Isaksson. Det tog knappt två år, sen var Djurgården och Malmö Sveriges två hetaste och mest omtalade lag. Men det började redan året innan.
År 2000 innebar premiär för en ny serie. Gamla Division 1 Norra, som vi blåränder varit allt för bekanta med, och Division 1 Södra slogs ihop till den landsomfattande serien Superettan och vilka dragplåster de fick under premiäråret. Efter över 60 säsonger på rad i Allsvenskan kom slutligen verkligheten ikapp Malmö FF. Kort återblick: 1996 vann Malmö stora silvret. Djurgården åkte ur Allsvenskan för andra gången på 90-talet. 1997 låg man åter i toppen av Allsvenskan samtidigt som blåränderna floppade i divisionen under. 1998 var en svag säsong från Malmös sida. Niondeplats, endast en poäng från kvalplats imponerande inte trots att serien i övrigt var oerhört jämn, samtidigt som DIF vann Division 1 Norra. 1999 kom så den oundvikliga nedflyttningen. En poäng före Djurgården men två poäng från kvalstrecket betydde att man fick göra Djurgården sällskap i hissen ner till ettan, för oss var det som bekant inget speciellt i att åka ur en serie, tyngre däremot för Malmö.
Samtidigt som Djurgården bytte ut halva laget tappade Malmö endast ett fåtal spelare, däribland Dejan Pavlovic och Mattias Thylander. In kom mestadels juniorer, bl.a. Matias Concha, och profilstarke Joseph Elanga. Rutin saknades inte i laget, fem tidigare a-landslagsmän i Jonnie Fedel, ex-djurgårdaren Jens Fjellström, Niklas Gudmunson, Mats Lilienberg (11 mål i Allsvenskan 1999) och Niclas Kindvall gjorde att det inte var så mycket mer som behövdes för att klara av Superettan ansågs det. Ett starkt och namnkunnigt lag men uppenbarligen var det något som saknades året innan… Under höstsäsongen 1999 skulle iallafall en 18-årig anfallare presentera sig och göra sitt första mål, han skulle spela en mycket stor roll för hela föreningens framtid men det var svårt att ana redan då.
Varken Djurgården, med sju helt nya spelare eller Malmö imponerade i inledningen av serien: Om 5-2 mot Umeå i premiären var mycket väl godkänt var 0-1 & 0-1 mot Ljungskile (borta) resp. Enköping (hemma) icke godkänt. Malmö å sin sida spelade 0-0 mot Gunnilse (borta), 2-2 mot Mjällby (hemma) och 3-2 mot Västerås (borta). Fyra omgångar in i serien ledde istället Enköping och Café Opera tabellen. Efter fem omgångar var Malmö förvisso fortfarande obesegrade men båda lagen hade redan tappat värdefulla poäng.
Årtusendets första möte lagen emellan stod nu framför dörren, rond 1 gick av stapeln på Malmö stadion. 28 minuter tog det, sen var matchen avgjord till blårandig fördel efter mål av Pierre Gallo respektive Samuel Wowoah, 0-2 blev också slutresultatet. Publiksiffran, 7 776 var stor med den tidens mått men det skulle bli bättre…
Tyvärr fungerade förlusten som en väckarklocka för Malmö som därefter radade upp segrar. Målskillnaden 17-4 på de följande nio matcherna höll nästan djurgårdsklass (vi behövde bara sex matcher 2003 för att nå upp i 18-2) och när halva serien var spelad ledde Malmö hela nio poäng före blåränderna. Ingen större katastrof då det faktiskt var två lag som direktuppflyttades men vi hade ingen marginal ner till de jagande lagen. Sexan Enköping låg bara tre poäng efter oss så det kunde svänga fort…
Om segern i Malmö fungerade som en väckarklocka för dem måste niopoängsunderläget i halvtid ha fungerat som en väckarklocka för oss – segrarna kom och Stefan Rehn hade dessutom anlänt. Returmötet på Stadion kom allt närmre. Sex raka segrar efter vändningen som inleddes med den klassiska 2-1-segern mot Kalmar. Minns ni den? Trots 17-5 i avslut på mål och 17-1 i hörnor stod det 1-1 med fem minuter kvar och vi gick mot en otroligt onödig poängtapp på hemmaplan. Då steg djurgårdsfamiljen fram och forcerade in 2-1 genom Cornelis-ramsan som gjorde sin debut på Stadion. Alla som var där var ense om att det var vi som sjöng in bollen i mål, även om det var Stefan Rehn som fick det i protokollet. Men vi var inte besvikna för det…
Segrarna fortsatte. Veckan innan seriefinalen gjorde Djurgården en perfekt match genom fantastiska 5-1 mot framtida samarbetslaget Åtvidaberg. Malmö hade började svacka lite – avståndet började sakta men säkert ätas upp. 0-1 i Skånederbyt mot Landskrona veckan innan matchen mot Djurgården var de självklart inte nöjda med. Förlusten där innebar dessutom att Djurgården gick om och upp i serieledning – för första gången på riktigt dessutom (ledning på målskillnad räknas inte!). Skulle Malmö – seriens bästa bortalag – lyckas ta poäng mot seriens bästa hemmalag (på målskillnad…)?
Det snackades om våra förluster mot defensivt spelande lag, antagligen därför som MFF-tränaren (som året innan fått sparken från oss!) Micke Andersson valde en försiktig 4-5-1-formation. Vi däremot fortsatte med den 3-4-3-formation som då stod skriven i en manual som det var sagt skulle gälla för föreningens alla lag i många år framåt.
Bara ett vanligt toppmöte räckte inte för Djurgården. Nej, man skulle dessutom ha en kräftskiva (!) på löparbanan med inbjudna kändisar i både A-, B- och C-graden. Tommy Körberg sjöng nationalsången och bland annats sågs Tomas Brolin gåendes framför Sofia stå vinkandes till publiken… Han måste ha gått vilse på väg till tältet. Tyvärr “råkade” MFF-supportrarna placeras precis bakom detta tält, som stod uppställt framför Fondläktaren. Frågan är om de trodde på vad som stod på resultatskylten bakom dem i halvtid? 1-0 efter 9 minuter (Stefan Bärlin), 2-0 efter 20 minuter (Andreas Johansson) och 3-0 efter 37 minuter (Samuel Wowoah). Stadion kokade för första gången på riktigt länge, publiksiffran 13 305 var den största sen det klassiska bajenderbyt 1995!
Om det fanns någon “match i matchen” mellan de oktoberfödda 81-orna Zlatan Ibrahimovic och den tre dagar yngre Mikael Dorsin så vann Dorran den matchen på knock. Målskytt (för tredje matchen i rad!) samtidigt som Zlatan fick väldigt lite uträttat, dessutom utburen på bår efter att ha fått ingen mindre än Markus Karlsson efter sig. Som om det inte räckte tappade ena bårbäraren båren vilket fick till följd att Zlatan hamnade på gräset igen och fick denna bårbärande hjälte över sig… Man skulle kunna kalla detta för första kapitlet i boken Djurgården vs. Zlatan Ibrahimovic men slutet på boken skulle inte bli särskilt bra ens om man ljuger lite så vi gör inte det helt enkelt.
Den gamla klyschan det fanns bara ett lag på banan är lika tråkig som alla andra klyschor, men ack vad det stämde. 4-0 i 47:e (Stefan Rehn), 5-0 i 61:a (Mikael Dorsin), 6-0 i 64:e (Samuel Wowoah) och 6-1 i 81:e (Magnus Pehrsson… självmål! Illa för Rami Shaaban som gick mot sin första nolla på hemmaplan, men han fick två raka i matcherna som följde som tröst.) Djurgården hade allt i den här matchen och efteråt skrev tidningarna att landslaget borde spela som oss. Som oss! Vi hade skapat något eget som andra ville ta efter! Troligtvis förstod inte alla vad vi hade på gång, inte ens vi själva, men det var inte direkt till våran nackdel. – Det är absolut den skönaste matchen jag har spelat sa en mycket nöjd Stefan Bärlin efter matchen. – Det fanns inget positivt för oss i denna match sa en sur Micke Andersson. Matchens lirare i Malmö blev för övrigt målvakten Jonnie Fedel, och det var i sanningens namn inget konstigt val.
Defileringen av Malmö var bara en match under vår 11 matcher långa segersvit som hade inletts i hemmamatchen mot Kalmar strax innan. Den 30 september 2000 hade så Djurgården chansen att säkra sin plats i Allsvenskan 2001. Försprånget till Malmö FF var nu nio poä
ng – exakt samma försprång som Malmö haft på oss tio matcher tidigare! Allt som behövdes var en seger hemma mot Mjällby och blåränderna levererade som vanligt. Här tog också segersviten slut och vi vann faktiskt ingen av de återstående fyra matcherna men det spelade såklart ingen roll. För Malmö var det svettigare och de säkrade sin återkomst först i näst sista omgången.
Resultat år 2000:
1. Djurgårdens IF 30 20 3 7 68-32 63 (+36)
2. Malmö FF 30 18 6 6 48-32 60 (+16)
Inbördes möten:
Malmö FF – Djurgårdens IF 0-2 (0-2) Publik: 7 776
Djurgårdens IF – Malmö FF 6-1 (3-0) Publik: 13 305
Djurgården hade enkelt vunnit första året. Men hur skulle det gå i Allsvenskan?
Del 2 kommer imorgon.