När dessa ord skrivs är det bara timmar kvar till avfärd mot Gävle och ytterligare en måstematch, sexpoängsmatch, vinna eller försvinna-match, ödesmatch eller kalla det vad du vill. Det känns inte som att vi haft något annat de senaste tio omgångarna. Jag skall inte säga att jag börjar bli luttrad, för det vore osant. Men man börjar nästa vänja sig vid att ha vad som närmast kan liknas vid derbyångest inför varje enskild match.
Av den anledningen vill jag skriva det här till dig. Min krönika riktar sig till dig som individ och Djurgårdare. När du läser de raderna som börjar från och med nästa stycke så vill jag att du när du läser ”jag” inte tänker på ”jag” som i författaren till krönikan utan som i dig själv. Du kanske inte kommer känna igen dig varje liten detalj men du kommer förstå vad jag menar:
Jag lider när det går dåligt för mitt älskade Djurgårdens IF. Jag kan känna mig i det närmaste sjuk. Solen skiner när jag tittar ut genom mitt fönster men allt jag ser är regn och kalla vindar.
Jag känner mig hopplös, ensam och utelämnad. Jag är frustrerad, arg och lättretlig.
De i min närhet som jag älskar och som älskar mig men som inte älskar Djurgården… De förstår inte. De känner inte min smärta och det mörker som fyller mig när andra lag och deras supportrar skrattar åt oss och driver med oss.
Jag söker tröst i hoppet och skölden. Jag kommer på mig själv med att sitta i timme efter timme på youtube tittandes på gamla klipp av när vi spelade oavgjort i Turin, sjöng så Dublin häpnade, tog ledningen mot Partizan på Råsunda och när vi slog solnaklubben med 3-0 på Råsunda under tidigt tvåtusental. Jag tittar på gamla tifon… ”Forza”, 9-1 gånger två, soluppgången, The Usual Suspects, Stockholmsilhuetten. Jag tittar på klipp från våra sånger – ”Vi e från Stockholm” så det ekar på Råsunda, ”Vad tycker vi om Peking” på Idrottsparken förra premiären så att hela arenan tystnar och jag rotar till och med fram ett gammalt klipp på datorn från Peking borta ´99 när vi åker ur men det enda som hörs på läktarna är ”always look at the bright side of life”.
Jag sitter med ett dumt leende på läpparna när jag gör det här. Jag har drömt mig långt bort till segrar och lycka. Till en tid, som inte är så himla långt bort ändå, när vi inte var upptagna med maktstrider i styrelserum eller att mota batongslag från ordningsvakter som egentligen är till för att skydda oss.
Jag funderar på hur något som var så framgångsrikt så snabbt kunde vändas till något så panikartat, så nederlagsdrabbat. Jag hittar inga svar, det ändå jag lyckas med är att ligga sömnlös.
Men jag kommer att tänka på något. En gemensam nämnare som knyter ihop allting. När jag stod där -99 fjorton år gammal och såg Djurgårn åka ur så var det samma människor som gav mig tröst då, som stod vid min sida och grät av lycka i Borås -02. Samma vänner stod på knä brevid mig när vi jobbade dygnet runt i en lagerlokal över en midsommar året efter och samma vänners stolta leenden såg jag ett par år senare när ”the usual suspects” rullade ner från Södra Övre.
När jag nu idag lyfter blicken ur min frustration, ilska och sorg och tittar runt mig så är det fortfarande samma människor runt mig då, som nu. Vi delar ju det här. Vi delar vår passion, glöd och kärlek. Jag kallar dem Djurgårdsfamiljen. Det är en brokig skara men jag älskar på ett annat sätt än min kärlek till skölden. För Djurgårdsfamiljen tar hand om mig och jag tar hand om den.
Djurgårdsfamiljen kommer alltid att vara där. För vi är lika odödliga som skölden är. På söndag kommer vi vara starkare än någonsin, det vet jag. Djurgårdsfamiljen funkar nämligen så.
När det går emot så rätar vi på ryggen och vi knyter näven i fickan. Ingen och inget kommer åt oss då. Sida vid sida som den familj vi är.
När jag kliver upp ur sängen på söndag har jag en väldigt enkel agenda:
Mina färger bär jag med stolthet.
Jag tänker försvara och hedra vår sköld på alla sätt jag anser lämpliga.
Jag tänker sjunga oavbrutet för de elva grabbar som skall spela för Djurgårdsfamiljen i 90 minuter.
Jag är där och jag kommer segra.
/The Fonz