Det var ett hungrigt och spelsuget Djurgårdslag som gjorde entré på Stockholms Stadion inför drygt 11600 åskådare när det var dags för allsvensk premiär i våras. Träningsmatcherna hade gått sådär, många oavgjorda resultat mot lite sämre motstånd, och ingen visste egentligen var det här laget stod sig jämfört med de allsvenska konkurrenterna.
Hemmalaget tog också kommandot i matchen och pressade Örebro en hel del under matchens inledning. Sebastian Rajalakso var närmast att näta när han sköt en frispark i ribban som Örebromålvakten John Alvbåge annars varit chanslös på. Bortalaget saknade dock inte chanser och de var bara centimeter från att ta ledningen men ett DIF-ben nådde först fram när bollen rullade längs mållinjen.
Mot slutet av den första halvleken tog Örebro över lite eftersom Djurgården tappade mycket boll, något som berodde på att rörelsen i offensiven delvis försvunnit. Istället tvingades Pa Dembo Tourray till en strålande räddning när han sträckte ut och tippade Fredrik Nordbacks nick till hörna.
I den andra halvleken var det anfallaren Johan Oremo som var inblandad i det mesta. Först var han mycket nära att komma fri med målvakten men stoppades i sista stund av en ÖSK-back. Sedan hade han en bra nick som John Alvbåge räddade och det följdes upp av en situationen som kom att avgöra matchen. Ett skott från inbytte Boyd Mwila hamnade hos Oremo som i skottögonblicket hakades upp av en Örebro-back. Straffen var solklar och lagkapten Daniel Sjölund stegade fram för att ta den. Något förvånande för både publiken och tränarparet valde han att chippa bollen mot Alvbåges högra kryss, och det hördes en del suckar när straffen lades för det såg ut som att målvakten skulle nå bollen men trots att han fick en hand på den letade den sig in i nätmaskorna. Hemmaledningen var ett faktum och nu handlade det mesta om försvarsspel.
Den resterande kvarten inklusive tillägg som återstod av matchen efter straffmålet skapade inte DIF speciellt mycket men man hade fortfarande bra kontroll över Örebros anfallare. Ytterbackarna Gustafsson och Tauer stod emot bra och i mitten imponerade Kebba Ceesay tillsammans med den gamle räven Toni Kuivasto. Det svårspelade underlaget gjorde att Örebro använde sig mer av längre bollar än vanligt, något som gynnade hemmalaget då framför allt Kuivasto lätt kunde nicka bort det mesta. Kanske var detta också anledningen till att Örebro likt många andra lag i serien inte lyckades utnyttja sitt kantspel. Förre örebroaren Patrik Haginge byttes in i slutet och tog Petter Gustafssons högerbacksplats. Även han lyckades hålla Örebros vänsterkant under kontroll och när domaren satte pipan i munnen var premiärsegern ett faktum.
Kort sagt var den allsvenska premiären mot Örebro allt annat än välspelad och den kunde egentligen ha slutat hur som helst. Nu var det DIF som hade turen med sig dels när straffen precis gick in och dels att bortalaget inte lyckades skapa mycket trots stort bollinnehav på slutet av matchen. Trots att ingen nog kunde föreställa sig att Djurgården fyra månader senare skulle ligga på kvalplats stod det i alla fall klart att Örebro anno 2009 skulle bli ett bättre ÖSK än vanligt.