Efter att ha spelat 0-0 hemma mot Gefle och räddat lite av den förlorade hedern efter IFK Göteborg borta åkte Djurgården på en ny tung förlust när man förlorade mot Hammarby på Råsunda med 3-1. På fredagen samma vecka ställdes Jeglertz och Lukic mannar mot Brommapojkarna, laget man förlorade mot med 0-1 två gånger då västerortsgänget var uppe i Allsvenskan senast 2007. Hade DIF tagit sex poäng där hade det teoretiskt sett inneburit SM-guld.
Matchen på Stadion började precis som premiären lagen emellan i april 2007 på Råsunda. Joakim Runnemo gjorde mål för BP efter bara sekunder, denna gång efter att ha slagit en inlägg från vänster som gick förbi alla inklusive en stillastående Pa Dembo Touray i DIF-målet. Chocken var ett faktum men efter det var det hemmalaget som höll i taktpinnen, dock till ingen nytta. Trots ett stort bollinnehav och få BP-chanser skapade Djurgården inte några nämnvärda chanser i den första halvleken.
Den andra halvleken började som den första slutade. Mycket boll för hemmalaget men få målchanser. När 70 minuter var spelade kom därför spiken i kistan inte speciellt ologiskt med tanke på tidigare möten med Brommapojkarna. Anfallaren Philip Haglund sköt ett lågt skott utifrån som letade sig in bakom Touray. I det ögonblicket var matchen över och BP fortfarande en mardrömsmotståndare i Allsvenskan. På de återstående 20 minuterna hände inget som kunde förändra på detta.
När det gäller laget som ställdes på banan var det mycket som såg annorlunda ut då jämfört med nu. Spelmodellen var fortfarande 4-3-3, Martin Andersson var ännu inte utlånad, Kebba Ceesay var mittback och Trimi Makolli fick göra sitt hittills enda inhopp i A-laget. Nästan fem månader senare krävs seger mot BP på Grimsta för att DIF ska ha en rimlig chans att klara sig kvar i Allsvenskan, åtminstone via kval. Laget ser annorlunda ut men måste visa bättre kommunikation i försvaret och mer rörelse framåt än vad de elva gjorde i våras på Stockholm Stadion. Om inte så kommer Brommapojkarna fortfarande vara en skräckmotståndare.