De har inga derbyn, spelare eller historia som gör att någon utomstående har skäl att bry sig om deras lag mer än som ännu ett namn i resultatbörsen. Staden Halmstad är också den en av Sveriges mer menlösa orter. Till Halmstad åker man för att knulla. Och det är ju trevligt. Guldmatchen 2003 i Halmstad var också jävligt trevlig. Årets säsong i Djurgården har kanske inte varit så trevlig, men på torsdag handlar det inte om trevligt. Det handlar om att köra över vårt motstånd på alla sätt som är möjliga.
Från ytterback till familjesektionen. Om spelarna går in med samma inställning som gav 6-1 mot Halmstad 2005 och sedermera gav ett SM-guld. Om vi supportrar får ljudvallen att sprängas som i inledningen av DIF-Malmö för tio dagar sedan.
Då. Är. Vi. Oslagbara.
Vi har visserligen en menlös motståndare. Men vi har Stockholms Stadion en mörk höstkväll och stoltheten att vara djurgårdare. Vi har tusentals sjungande, ogina, vresiga blåränder som bara väntar på en motståndare eller domare med nerverna utanpå tröjan att hugga tänderna i. Där alla domslut mot DIF är felaktiga och alla tacklingar mot djurgårdsspelare är regelvidriga.
Kom då, torsdag kväll.