En del av mig önskar att säsongen redan vore slut. Jag pallar fan inte med att leva i den här jävla mardrömmen längre, pallar inte dryga aikare, pallar inte att vara ledsen varje gång DIF underpresterar, pallar inte negligera familj och jobb för nåt som bara får mig att må dåligt. Bättre då att ge upp redan nu, glömma fotbollen, koncentrera på hockeyn och komma tillbaka igen till våren med nya förhoppningar.
Men så finns det en större del av mig som vägrar ge upp. Det var den delen som drev mig ut till Råsunda igår trots att jag visste att vi med allra, allra största sannolikhet skulle bli förnedrade på planen och på läktaren. Till viss del skulle jag vilja bli av med den delen av min personlighet. Men jag kan inte.
Jag vet att jag inte är ensam om det. Och jag tror, i min enfald, att vi kan göra en skillnad. Det är en av grundpelarna i mitt supporterskap och min aktivitet på läktaren. Vissa hävdar att spelarna inte förtjänar vårt stöd och jag kan bara hålla med, nån som konstant misslyckas är inte värd applåder.
Men vi supportrar, vi som är DIF, vi förtjänar att få vara kvar i allsvenskan. Det har vi visat i nästan alla matcher i år. Därför kommer jag försöka sjunga alla matcher, därför kommer jag skrika/hetsa när spelarna kommer in på planen nästa gång och därför kommer jag peppa Dembo. Även om han inte är värd det.
NU KÖR VI!!
/