Det var inte svårt att hitta liknelser med den gamla fabeln om Fenix som var 500:e år vaknar ur sin döda dvala för att begrava sin far, varpå han brinner upp och sedan återföds som mask ur sin egen aska.
För lite så är ju historien om Djurgårdens IF. Uppstånden ur ett arbetarklassområde, växt till en framgångsrik idrottsförening, plundrad på tillgångar, återuppstånden och starkare än någonsin… så fortsätter vår gång.
Hur kan det då vara så att vi ständigt reser oss trots motgångar? Svaret finns i min första mening. Det finns en odödlighet i den blå-gula sköld med blodrött band. I över hundra år så har blåränder stått upp för skölden och i över hundra år så kommer vi att stå kvar. Mina och dina barn, mina och dina barn-barn och deras barn i sin tur. Allt vi gör i vår roll som Djurgårdare är ett arv som vi lämnar vidare. En historia, en stolt sådan, för generationer att komma att hedra och föra vidare.
Därför är det så oerhört viktigt att alla ser till sin egen roll. Oaktat om det handlar om styrelser, sjunga sig hes på ståplats eller att trycka ner den där glosögda råttan på jobbet som mumlar något om storklubb.
Djurgården är större än allt. Vi är alla en del av det och det skall vi vara stolta över.
På söndag avgörs allsvenskan 2009. Men det handlar om så otroligt mycket mer än ett år i superettan den här gången. Vi har varit uträknade, bespottade och hånade av Fotbollssverige nästan hela året. Styrelsebråk, usla prestationer både på planen och på läktaren, misslyckanden… klart att alla vill passa på nu. Det lät lite annorlunda för ett par år sedan. Men vi har visat att vi aldrig ger upp, Djurgårn viker aldrig ner sig.
Killarna på gräset visade vägen förra lördagen. De pekade ut riktningen för framtiden. Som riktiga järnkaminer. Botgöring för det som varit. Imorgon är det vår tur. All skit som varit lämnar vi därhän. Imorgon gäller en enda sak. Fullständigt jävla krig. Djurgårdens IF tar inga fångar och lämnar ingen bakom. Jag säger som en god vän sa i Helsingborg i veckan – kom med allt ni har. Vi bryr oss inte.
Det är rätt inställning. Vad fan tror dom? Vi är DIF. Från minut 1 till domaren blåser.
Det är det här vi lever för. Det är det här vi dör för.
DIF MOT RUBBET!
/The Fonz