Den krönikan kommer ni antagligen aldrig få läsa. Kanske att jag använder uppslaget i framtiden, men då i omarbetad form. Det smärtar mig djupt att behöva skriva orden nedan, men jag hoppas att jag skall få rätt i min tro och hopp.
När det som bäst behövdes, när vi visat vad vi går för, när vi äntligen skulle få den där upprättelsen efter den värsta säsongen på minst 10 år (kanske mer) – då viker vi ned oss. 11 man på plastgräs skämde ut den vackraste skölden. Ett hån. Vi på läktarna var inte mycket bättre. Hur man kan låta ett gäng förortskickers ta sig ton mot oss i en så viktig match är för mig obegripligt.
Men vi hade tur. En jävla tur. Siffrorna stannade vid 2-0 och nu är det match på Stadion som gäller. Alla vet att man inte kommer till Stadion och tar sig friheter varken som spelare eller supporter. På Stadion är det vi som bestämmer. Så enkelt är det.
Säsongen har varit så fruktansvärt mörk, ångestfylld och emotionellt påfrestande för oss blåränder. Den smärta vi känner är svår att sätta ord på. Det blir inte heller bättre av att vi satt oss själva i den här jävla skiten. Vi medlemmar som lät gubbarna i styrelserummen härja fritt för länge, spelarna som inte tagit sitt ansvar, vi som varit usla på läktarna… jag kan rabbla i evigheter och långt ner i detalj om allt som varit.
Kontentan är dock enkel – se ditt eget ansvar och delaktighet. Vi har alla bidragit till att det är så här, vi har alla ett ansvar. Hur stort eller litet det än må vara. Imorgon så kan vårt egen del vara skillnaden mellan att vi får springa in på Stadions gröna gräs för att fira och att se Assyriskas supportrar göra det samma. Jag kan bara tala för mig själv och det är en syn jag aldrig kommer acceptera eller tolerera.
Varför vill jag påtala detta så tydligt då? För att på samma sätt som vi alla har delaktighet i att det gått åt helvete så har vi alla en precis lika stor del och ansvar i att vända det här. Chansen lever fortfarande. Vi har 90 minuter på oss att rädda den här säsongen. För att göra det krävs det att varje individ tar sitt förbannade ansvar som Djurgårdare. ”Last chans for Redemption” – en sista chans att få syndernas förlåtelse, en sista chans till upprättelse… en sista chans till botgörelse.
Det är nu det gäller. Lyckas vi imorgon så kommer vi alla att kommas ihåg som hjältar. Misslyckas vi så får vi alla bära skammen.
Djurgården är större än allt. Nu är det dags att visa det.
/The Fonz