Den man som har efterträtt Bob Dylan i knivskarpa textrader inbäddat i musik gjorde det under 00-talet och heter Pete Doherty. I en urbrittisk gestaltning av utanförpoeten med gitarren och ordet som enda vapen har han beskrivit sitt liv så att det blivit allas, och andras liv så att det blivit hans. Ofta på färre ord än vad du behövde läsa för att komma hit.
Att han samtidigt hunnit med att skapa några av årtiondets bästa låtar, vara ihop med den coolaste fotomodellen, eller att på några verser sammanfatta amerikaniseringen och konsumtionssamhället djupare än vad en generation politiska musiker gjort på ett decennium. Mitt i allt detta fängelsedomar, överdoser, stulna bilar och splittrade band. Och den magiska förmågan att släppa låtar på b-sidor som nästan är bättre än låtarna på albumen.
Han håller på ett blårandigt lag, stod som ung i kö för senaste Oasisplattan och fintade MTV upp på läktaren, och ikväll uppträder han i Stockholm. Pete Doherty är DIF.