Vad gör man strax efter att decenniet har inletts och alla väntar på nästa stora engelska rockband? Mike Skinner väntade inte, han kallade sig för The Streets och släppte Original Pirate Material, en skiva som lät helt annorlunda än vad någon hade hört förut. Som var helt utan gitarrer, men ändå mer rock än det mesta. Långa nätters festande, från att matchen tagit slut på eftermiddagen, genom kvällens många öl på krogen till den kemiskt vibrerande avslutningen på ett elektroniskt dansgolv högt uppe i det blå, hade fått ett soundtrack. Ett liv som miljoner människor levde men som inte hade fått plats i några samtidsskildringar hittills. Som vanligt var många DIF tidigt ute och fyllde Göta Källare på The Streets första Sverigespelning 2002.
The Streets blev också mångas första kontakt med den vid det här laget över 20 år gamla casualkulturen, och kunde nu ses på MTV för första gången. Huruvida detta var positivt eller inte diskuteras ännu av rutiga veteraner som numera befann sig på sittplats, liksom av aktiva supportrar mitt på ståplats. Är casual något man bär eller något man är?
Även Mike Skinner sysselsatte sig flitigt med frågorna om yta kontra innehåll på de efterföljande skivorna A Grand Don’t Come For Free och The Hardest Way To Make An Easy Living, och är med sitt filmiska berättande en av 00-talets skarpaste dokumentärjournalister, med sina reportage tonsatta och en pumpande bas i bakgrunden. The Streets är DIF.