Det har naturligtvis inte varit någon spikrak resa, men det man kan säga är att vi hela tiden haft en sjukt hög lägstanivå. Högstanivån har varit riktigt hög, men vi har fortfarande minst en växel till att slänga i. Det är dags nu.
Media hyllar oss, spelarna hyllar oss, motståndarna hyllar oss och vi hyllar oss själva. Det finns överhängande risk för mättnad. Stundtals kunde man se det under semifinalserien. Vi är så sjukt bra just nu att det ibland infinner sig en känsla av att ”jaja, nu drar någon igång det här och då blir det ett vansinnigt tryck”. Så enkelt är det inte. Nu är vi ett läge där varje enskild person, varje del av Djurgårdsfamiljen, tar sitt personliga ansvar för stämningen. Det ska inte behövas att en klackledare skäller ut ståplatssektionen efter första perioden för att ett helt gäng står med armarna i kors.
Vi är bra. Det är inget snack om saken. Vi är riktigt bra till och med… ska man ta i ordentligt kan man konstatera att vi kanske är en av världens bästa klackar i hockey – att vi tillsammans med sittplats skapar en unik stämning för vårt hockeylag. Men vi är Djurgårdens IF och ibland så är vi just sådär överjävligt bra att dem enda som kan överträffa oss är vi själva. Det finns mer att ta, mer att hämta, mer att ge. Som det har varit under t.ex. ”olé olé olá” under de sista matcherna – det är vår lägstanivå. När vi verkligen vill.
Uppmaningen är enkel – ni som är gamla klackrävar och varit med en stund som vet hur det går till: ställ er långt ner på hovet på torsdag och hjälp klackledarna. Ni som är lite yngre supportrar och kanske upplever era första år på ståplats eller ert första finalspel i hockey – håll er lite högre upp och se till att svara direkt på uppmaningarna. Ni som är där emellan – ge allt, sjunger inte polarna bredvid så hugg tag i honom och förklara vad som gäller. Från och med att SFGD börjar rulla över Apberget på Hovet till dess att domaren blåser i pipan skall det mullra. Varje sekund, varje minut. Har bibeltattarna pucken – bua, skrik, vissla… puckjäveln ska tillbaka. Har vi pucken – sjung till strupen blöder. Det är nu vi ger allt, det är nu vi bär fram våra stockholmsgrabbar till seger och ära. Det är nu som vi lägger i vår sista växel och får Sverige att häpna.
Om inte detta räcker som tändvätska så kan vi ju påminna er om att råttdjävlarna kommer stå för en del av motståndet nästa år. Dem kommer garanterat sitta hemma i någon Solna-håla och kolla på sin tjock-tv från tidigt 90-tal för att få en glimt av elitserien. Det ska dom få. Med råge… ingen skall vara nöjd före det att vi sjunger till sprakar i deras billiga högtalare.
Det vi ska visa upp på torsdag kommer att sakna motstycke. 8000 oxtokiga Djurgårdare kommer att få Hovets betong att gunga och dess slitna gamla tak att lyfta. Vem kan komma till vår hemmaplan och ta sig friheter eller poäng när vi ger allt? Ingen. Absolut ingen. Det finns inte ett lag i den här serien (eller någon annan serie heller för den delen) som klarar av att stå emot när vi sätter igång. Ansvaret ligger hos oss. Vi ska bära fram vårt lag hela långa vägen till SM-Guld.
Nu ska det mullra. Djurgården jihad!