För oss som varit med ett tag var det 10-års jubileum för den första s.k. ”1000-manna-invasionen” som ägde rum i Kalmar 2000 och den legendariska Moonlight Shadow-bussen (undrar hur många som var med som minns den) . Två bussar åkte i väg från Klockis och på den första fanns en mångkulturell skara människor som halvspanjacken, semispanjacken, stor-polacken, bosniern, kinesen och Norrtäljes egna beach boy mfl. Vi lite äldre tog platserna längst fram och spenderade ditresans 5-6 timmar åt att chilla till musik och diskutera förbifarter. Chauffören som var av lite ojämn natur denna dag ilsknade till när vi hittade en Trubaduren-skiva och behandlade den på lämpligt sätt.
Väl på plats ville polisen leda in oss på en väg direkt till krogen Harrys men några av oss tänkte inte låta oss bli lurade så lätt och tog istället en ”fett hemlig” väg som till slut ledde till en polisspärr. Trots imiterad lokaldialekt släpptes vi inte fram för att gå förbi den livsfarliga pub där Kalmarfansen stod och vinkade med glada ansikten. Efter ett tag gav vi upp och begav oss till Harrys i alla fall för att träffa på ännu fler sköna djurgårdare och goda drycker.
Polisen hade naturligtvis lagt hela årets budget på denna högriskmatch och på väg till arenan gällde en polisman på varje djurgårdssupporter och minst 3 i varje gatuhörn. Detta kunde vi naturligtvis inte låta bli att driva med och ett par rätt hysteriska incidenter utspelade sej som herr blå inte riktigt var beredd på. Efter att ha handlat lite av gatubarnen som höll till utanför Fredrikskans gick vi in på djurgårdsläktaren.
I början av första halvlek var allt så tråkigt så att man börja undra vad man åkt så långt för, så tråkigt så vi inte kunde göra annat än att flippa ur efter ett tag och det ökade ju stämningen iaf. Verkade som att dom flesta djurgårdare gick in på läktaren med mer inställning till andra halvlek och trots halvdåligt spel och vattenpölar i planen sjöngs det rätt bra.
Även om DIF hade flest chanser så kom Philips 1-0 rätt oväntat och jävligt skönt! Efter det hoppade minst 30-talet djurgårdare upp på staketet i ren eufori och sjöng vidare DIF till seger och hyllningar efter matchen tillsammans med kvarvarande ca 600 blåränder på läktaren. Spelarna tackade för stödet och både Dembo och Philip kom fram och agerade klackledare . Är det förresten någon som vet vad den gambianska sången handlar om?? Skön grej att hela djurgårdsklacken lärt sej den efter förra säsongens kvalfirande på Stadion. Kalmars bortaståplats är förresten rätt skön på något sätt, även om det knappast är något i stil med Elfsborgs när det kommer till akustik så passar den sej jävligt bra för internskämt, lite kaos och staket-klättring.
Undra vad folk utifrån tänker när dom ser firanden som det utanför bussen med sånger om schizofreni och tumulthoppande människor efter en fotbollsmatch? Det är i såna stunder man förstår att man aldrig kommer bli vuxen trots att den första siffran i ens ålder om inte allt för länge är en 3:a.
På hemvägen fick jag smuggla ombord mjölk för att blanda lite white russians medan ett antal chippar dansade lättklätt till elektromusik i mitten av bussen hela vägen hem. No homo.