En dag som idag, med särskild anledning av denna bild (framför allt “tomma plirande ögon” passar in), passar vi gärna på att citera journalisten och författaren Jolo som rapporterade i DN från ett DIF – Aik-derby 1959:
“Allmänt sett föreligger en skillnad mella Djurgårdens och AIK:s supporters. De förra är unga, progressiva män, som infinner sig i varannandagsansad crew cut, skrynkelfria kalifornienkostymer, krympfria konstfiberskjortor och gärna kragnål under slipsen, att inte tala om prydliga fästmör.
AIK-supportrarna är mera tunna och tärda bröder, som inte har någon särskild ordning på slipsknuten, förvrar cigarrettstumpar i tändsticksasken och har frun hemma vid kvällskaffet, ofta utan att i förväg ha underrättat henne om sin frånvaro från hemmet och sin närvaro vid “matsen”.
De putsade djurgårdarna hejar friskt och taktfast på de sina. AIK-arna betraktar sina svarta män med till synes tomma, ibland något plirande ögon, skakar menande på huvudet, när de gör bort sig och tar fram en fimp ur tändsticksasken när de gör mål, för att fira händelsen på sitt stillsamma sätt.”
Vi vill också vara storsinta och gratulera Gnaget för att ha en så skön “I don’t give a fuck”-attityd att man helt utan att skämmas sjunger “Vi är överallt” bara några dagar efter att man varit nitton (gnagare, inte VD:n) personer på en direkt avgörande Europamatch. Den obryddheten är det nog få andra klubbar i norra, eller delar av södra, Europa som skulle mäckta med.