En annan tänker på invasionen av Borås när det första guldet skulle bärgas på 36år. Det finns mycket att minnas helt enkelt. Allt från att stå i ett tomt globen med 30 personer i klacken och försöka få igång en sång till att på bortaplan vara överlägsna på alla tänkbara plan. Alltifrån förluster i division 1 till utspelning av europeiskt toppmotstånd. Drömvärvningar och jättesvek. Oavsett vilket minne eller känsla man tänker på finns det en sak gemensamt. Gjort är gjort, inga ursäkter.
Jag har uppfostrats rätt och följt DIF i hela mitt liv i både hockey och fotboll. Jag kommer aldrig glömma den första matchen som jag verkligen kommer ihåg klacken ifrån. Även om jag regelbundet gick på matcher redan då så var det när Espen Knutsen gjorde comeback som jag för första gången fascinerades över klacken. När ”Ett stort blått skynke täckte hela läktaren med #21 i guld” var jag fast. Min klackdebut kom några år senare när jag efter många veckors tjat fick ställa mig längs ut i kanten på Sofialäktaren med min farfar(!). Derbyt mot bajen 07 var första gången som jag stod i klacken med polarna. Därefter har jag mer och mer övergått från sittplats med vuxna till klacken med kompisar. Idag skickar jag en tanke till alla de personer i klacken som har uppmuntrat mig att starta ramsor i globen. Att vara med ett fåtal polare och våga starta en ramsa inför 30-50 äldre var bland det läskigaste jag gjort och hade jag och mina kompisar blivit utskrattade eller bara ignorerade skulle jag förmodligen sitta på min tjocka rumpa på A9 nu på torsdag. Men det är så det är med Djurgårdsfamiljen, man ställer upp för varandra.
Under de senare åren har vi åter tagit oss till den plats där vi ska vara inom hockey. Nummer ett. Folk pratar om hur bra aik är men har egentligen ingen aning. De kan absolut samla ihop ett stort röststarkt manskap några få gånger per år men med ett snitt på 4000 är de egentligen bara pinsamma. Överallt? De som är insatta ler lite och skakar på huvudet.
För att fortsätta utvecklas måste människan ha motstånd. Men vi, DIF, Järnkaminerna, Blue Saints läktarmässigt är en maskin som kör över allt och alla. Vår lägsta nivå är ohotad etta i Sverige och vårt enda motstånd oss själva, oavsett vad Lasse Anrell eller någon annan pajas skriver. Nu på torsdag är det dags att på nytt visa Sverige att det faktiskt är möjligt att överträffa vårt slutspel förra säsongen. Sångerna kommer att eka i Hovet redan under uppvärmningen, motståndarna kommer en halvtimme före nedsläpp längta till den trygga bussen på väg hem. På torsdag ska tidernas fetaste och mest överlägsna klack spränga vallarna igen – och sjunga fram DIF. Och så ska det fortsätta, 30 år av dominans kommer visa sig på torsdag och lägga upp ribban på oanade höjder. Inom oss vet vi att om inte redan nästa år eller året efter det kommer vi höja den på nytt. Tänk själva… Vad händer efter 35år? Eller varför inte 50? Eller vid nästa guld? Bara tanken ger mig rysningar och föraningar om en sårig hals och tillfällig tinnitus. Nu finns det ingen återvändo, på fredag ska det inte vara en jävel av de drygt 8000 på Hovet som vaknar upp och känner att han eller hon kunde gjort bättre ifrån sig. Hela hovet ska gunga – inga ursäkter.
/BIBO