Som väntat hade inte Gnaget mycket att hämta på läktarna när vi verkligen visade vad vi gick för. En taggad Djurgårdsklack sjunger ut allt i Sverige, och det vet vi om. Tyvärr visar vi det kanske inte så ofta som vi borde men den 22:a var vi klassen bättre än den enda motståndaren som möjligen skulle kunna hota oss på läktarna.
Vad gör man då när man är överlägset bättre än alla sina motståndare? Lägger sig ner och blir proppmätt? Fan heller! Nu ska vi sätta oss själva på plats. Nu ska vi sjunga ut de tidigare storsatsningarna som om de vore serielunken en tisdag innan löning i november. Nu ska vi få taket på Hovet att skaka, på riktigt, fysiskt. Hela jävla skiten ska vibrera av 30 år av läktarkultur i världsklass. Våra “Oh When the Saints” ska dåna över hela Stockholm, våra “Olé olé olá” ska riva byggnadsställningen Söderstadion intill. Nu jävlar ska vi leverera en läktaruppvisning som Hockey-Sverige kommer att tala om i många år.
Se Blue Saints/Järnkaminernas 30-årsfirande den 6 januari som en belöning. Nu ska vi hylla och fira oss själva, festa tillsammans för att hedra alla de skeva människor som i 30 år levt Djurgården land och rike runt. Vi är värda det här. Låt oss sätta varenda ramsa bättre än den någonsin suttit förut för att ge framtida generationer av Djurgårdare något att minnas för livet och sträva efter att göra lika bra som vi gjorde, den där dagen i januari 2011 när taket på Hovet sjöngs bort.