Flaggorna, sången, häcklandet och publikens röst på Stadion. Tillslut kom dagen då jag efter ha suttit på i princip varenda sektion äntligen vågade ta kliven mot sofiahemmet och vika av vid skylten ”M-höger”.
Året var -08, motståndet GIF Sundsvall och resultatet har jag inget minne av. Matchen i stort är som en stor minneslucka när det kommer till allt annat än stämningen. Efteråt var det en hes, men likförbannat glad pojkspoling som lämnade läktaren med andrenalin pumpande i blodet. Efter den dagen lovade jag mig själv att aldrig mer sitta ner på en fotbollsmatch , ett löfte där endast ”hunden leif” är undantaget.
Första gången kommer alltid bli den bästa, men jag kan fortfarande stanna av för en stund under en match, sluta ögonen och njuta över att höra sången. Alla har vi våra tolkningar, men att få stå där med likasinnade är en obeskrivlig känsla. En känsla av tillhörighet i Sveriges största stad. Solna Aik är något man väljer, Djurgården är ett kall.
Även om en Djurgårdsklack alltid för mig symboliseras på Stockholm Stadion går det inte efter fjolåret att blunda för en supportertveckling inom hockeyn med Djurgården. En hel kortsida som överröstar motståndarklacken med en lätt hostning. De sömniga matcherna i Globen i mitten av 00-talet med ett tjog i klacken är ett minne blott. Just därför kan jag irritera mig på de senaste hemmamatchernas nedgång på läktaren. Barnfamiljer mitt i klackens kärna, pajasar som stör sig på flaggor som skymmer sikten (Vad är problemet? Ta ett steg åt sidan!) och allmän härdsmälta med obefintlig sång.
För mig kan man inte stötta Djurgården på ett bättre sätt genom att sjunga fram till seger. Publikens roll är ibland avgörande och utan A18 hade DIF aldrig vänt 0-3 underläge med Brynäs i höstas till seger. Tycker man annorlunda har vi en utmärkt sittplats, alternativet av dessa två finns till och med genom ”aktiv sittplats”. Man har därför inga skäl att inte placera sig rätt på Hovet.
Det är jävligt jobbigt att förlora, men för de som tror att det här handlar om att vinna kan tänka om. Det handlar om kärlek till föreningen och att alltid stå där oavsett, i ur och skur. Det handlar om att stötta laget och visa lojalitet i tuffare tider, annars har man heller inget där att göra vid framgång.
/Galloway Express