DIF hockey har varit svåra att slå, starka offensivt men ineffektiva, med tidvis okoncentrerat försvar och oförmåga till resolut spel i egen zon, med förlust i förlängning som slutresultat. JK gör en kort sammanfattning av spelet, idag målvakter och backar.
Målvakterna
I mångt och mycket en kopia av fjolåret. Med Wesslaus succé i slutspelet är det många som har glömt att säsongen 09/10 innehöll många frustrerat knutna nävar över målvakterna Wesslau och Ridderwall, ojämnt spel, rena misstag och tavlor som kostade poäng i grundserien. Årets säsong började istället med namnen Ridderwall och Owuya, den tidigare i första hand påtänkt till förstaspaden. Småskador på båda två, samt Owuyas jättetavla i andra gnagetderbyt, gjorde dock att stabiliteten var helt frånvarande under hösten och även Tim Sandberg fick speltid.
Under vintern lyckades ändå Owuya peta Riddarn och erbjuda ett målvaktsspel med högre lägstanivå. Oaktat antalet skott på mål, backarnas spelstil, motståndartrender och solens förhållande mot Venus var det ändå så att Owuya släppte in färre mål än Riddarn, det absolut viktigaste för en målvakt och “Mark in da Park” vann faktiskt målvaktsligan för hela elitserien med 92,69% räddade skott. I slutspelet visade Owuya fortsatt fin form och höll nollan i nära sju perioder i rad och kan på intet sätt lastas för uttåget redan i kvartsfinal. Sammanlagt får målvakterna klart godkänt för årets säsong och det stora frågetecknet är tyvärr om någon av dem finns kvar när säsongen drar igång igen om ett halvår.
Backarna
Den stora skillnaden mot fjolåret, ekvationen Marcus Ragnarsson, Timmy Pettersson och Kyle Klubertanz ut, Staffan Kronwall, Josef Boumedienne och Stefan Lassen in slutade tyvärr på minus för Djurgården. Sett över hela säsongen hade årets backuppsättning klart svårare att sköta uppspelen, och större problem att freda den egna zonen. Josef Boumedienne blev tvåa i lagets interna poängliga, endast slagen av Marcus Krüger, men stod tyvärr för en längre formsvacka under vintern, hans inledning av säsongen liksom slutspelet visar att det finns mer att hämta. En liknande formkurva, bra i inledning och slutspel men svagare däremellan, stod även Staffan Kronwall för och det är bara att hoppas att det inte är motivationsproblem som ligger bakom svagare spel under säsongens transportsträckor, det hade inte DIF råd med i år.
På plussidan finns annars unge Fredrik Claessons genombrott, samt Andreas Holmqvist som i år har använt hela sin talang, i match efter match, inte bara när han är på humör vilket ibland var fallet tidigare. Talang är bra, talang ihop med hårt arbete så mycket bättre. Till nästa år hoppas vi på en stabil back till, DIF har haft tur och varit förskonade från skador i denna lagdel som faktiskt är ganska tunn. Det vore även kul om fler backar från juniorleden kunde ta sig upp på samma sätt som bland forwards, men det är uppenbart att det är svårare och tar längre tid för defensiva spelare att etablera sig i elitserien. Tålamod krävs både hos spelare, ledare och publik.