Resan kunde varit vilken resa som helst – den var urspårad, blöt, konstig och hur kul som helst, precis som DIF-resor alltid är. Men jag är glad att han skrev den där reseberättelsen, detaljerna blir så mycket enklare att komma ihåg då.
Nu, i ett vakuum mellan en hockeysäsong som fick ett rätt snöpligt slut och en fotbollsäsong jag längtar enormt efter, tänker jag på hur nästa reseberättelse kommer låta. Den någon börjar skriva förhoppningsvis bara några timmar efter att tåget rullat in på Centralen natten mellan måndag den 11:e april och tisdag den 12:e.
Jag börjar tänka på hur det kommer vara när vi rullar iväg, vilka jag kommer sitta med den där första timmen på tågresan innan det där med att ”ha en plats” blir överflödigt. Jag undrar hur många gånger jag kommer garva ihjäl mig för att någon härmar en styrelseledamot i Djurgården Fotboll eller för att någon kommer på något särskilt fyndigt sätt att förklara vilka äckel gnaget är.
Hur lång tid tar det innan någon tvingar i mig det där jag svurit att aldrig dricka igen och hur många gånger jag kommer hälsa på folk med ”Tja man!” som jag av någon anledning bara kör i DIF-sammanhang?
Var kommer tåget stanna för paus? Vilka myter skapas den här gången? Vem kommer bli oskyldigt överfallen av bönder i Stjärtebybruk, vem kommer nästan missa tåget för att han inte kunde leva utan mer tonic? Är det nu jag inser att jag snackat i en timme med någon Djurgårdare jag aldrig träffat förut som om vi känt varandra hela livet?
Vilken blir ramsan som sätter sig på resan ner? Vilken kommer vi sjunga när vi tillsammans kliver av i Kalmar, staden som precis som många andra hålor blir ett DIF-fäste varje gång vi dyker upp? Hur kommer jag må när matchen börjar? Jag känner nervositeten redan nu, fysiskt, pirret av att få se mitt fina Djurgårdens IF sparka igång årets första bortamatch. Känner snurrigheten också och vet att jag precis som vanligt kommer behöva dricka vatten i mängder för att orka med både match och festresan hem.
Hur kommer jag må på tillbakavägen? Kommer surret handla om vem som rasade längst när vi måljublade? Eller om hur Kalmars nya arena hjälpte oss få enorma ljudtoppar och hur mycket vi sjöng sönder deras debutfest? Kommer domaren ha varit bra och därmed inte nämnas eller kommer han sågas och förbannas? Vilka blev hjältar den här gången? Timmarna flyger förbi när Djurgårdsfamiljen har roligt och natten mellan en måndag och en tisdag är aldrig så lätt som när den är med DIF.
När vi rullar förbi Södertälje norrut tänker jag inte sova, och även om alla påstår samma sak så vet jag att några sopor ändå kommer snarka gott. Synd för dem, för när vi saktar ner inne på Centralen är flera av oss mitt inne i världens bästa diskussion om hur vi ska göra innan, under och efter Stadionpremiären mot Malmö på fredag.
Kan vi åka snart?
/Dan Blomberg, Järnkaminerna