Förra gången jag skrev en text till bloggen efter en bortaresa kändes allt bara jävligt jobbigt. Torsken mot Mjällby var tuff och livet kändes inte direkt toppen efteråt. Nu sitter jag på väg hem från Göteborg och känslorna är precis det motsatta.
Ni som lever det här livet förstår vad jag menar. Vi förtjänade det här. Vi var 500 personer som på en jäkla måndag i juni tog oss ner till Sveriges baksida för att se DIF spela fotboll trots tabellpositionen. Och tillbaka fick vi fyra mål framåt, noll bakåt, otroligt bra spel och en av den bästa insatsen på läktarna denna säsong. Tack för det!
Tyvärr kan jag också konstatera att polisen i Göteborg ibland missbrukar sin roll i samhället. Brutalitet verkar vara vanligt. Tyvärr fick jag själva bevittna detta av några enskilda konstaplar då man betedde sig riktigt illa mot oskyldiga supportrar, vilket skapade tråkiga scener både på stan och vid insläppet. Dock så ska jag ge en eloge till andra konstaplar som det faktiskt gick att föra en vettig dialog med. Tack vare det lyckades vi avstyra ännu fler tråkigheter vid insläppet till bortastå, vilket var ett ännu ett bevis för mig som säger att det är viktigt att lyssna på oss supportrar.
Men det absolut viktigaste idag var att vi lämnade Göteborg, det här landets mest misslyckade stad, med tre sköna poäng och grymma minnen att ta med oss. Nu siktar vi in oss på ett ofrivilligt besök på Råsunda om en vecka och sen nästa resa som går till Örebro.
Djurgårdsfamiljen syns och verkar överallt. Vi ger aldrig upp!
Division två – Djurgår´n ändå!