Vårsäsongens sista match innan serien vänder är hemma på Stadion mot det klassiska laget IFK Norrköping, fyra i maratontabellen med 12 SM-guld. Klassiska på samma sätt som Örgryte, Gais och Fässbergs IF, föreningar som vunnit guld för länge länge sedan men som ingen längre bryr sig om. Förutom ett guld taget efter straffläggning 1989, då allsvenskan avgjordes i slutspelsform, har man inte vunnit något sedan 1963, det vill säga tiden innan färgteve, högertrafik och när Winston Churchill fortfarande levde.
För alla som följt svensk fotboll det senaste decenniet är Norrköping snarare ett stabilt superettanlag, där man ligger sjua i maratontabellen av 44 lag. Man var uppe i allsvenskan en kort visit 2008 men åkte snabbt ner igen, bland annat efter den oförglömliga premiären mot Djurgården på Idrottsparken med över 6000 blåränder på plats som fullständigt tog över arenan. Nu är Norrköping tillbaka igen sedan ifjol och har överraskat genom att placera sig på tabellens övre halva hittills. Framgången lär dock inte locka några extra åskådarskaror till Stadion, då Norrköping publikmässigt fortfarande är mest kända för några gamla gubbar på sittplats som gnäller om att det var bättre förr. Faktum är artikelförfattaren aldrig någonsin har träffat en människa som säger att den håller på IFK Norrköping. Frågan är om det är en skam- eller skuldkultur ute på den östgötska slätten som ligger bakom detta.
I övrigt är Norrköping ett ganska rutinerat lag, med erfarna tränaren Jan Andersson vid rodret, rutinerade pjäser som Mathias Florén och Andreas Johansson som tar hand om defensiven, och framåt med ex-allsvenska skyttekungen (2005) Gunnar Heidar Thorvaldsson som även i år visat sig målfarlig. En viktig spelare för DIF att hålla koll på är även Martin Smedberg Dalence, som ligger bakom mycket av anfallsspelet i IFK Norrköping.