I lördags reste Djurgårdsfamiljen till Karlskoga och krossade hemmalaget. Emil Sjöqvist berättar sin version av resan till Värmlandsskogarna.
Jag vaknade dagen till ära med en sprängande huvudvärk. Jag som bara skulle på en släktträff dagen innan. Hur som helst. Klockan ringde 08.00, upp som en tupp, en något luggad sådan. Upp för att äta något innan resan och vara något sånär förberedd.
Efter en del fixande och panikjagande efter ”Djurgår’n tills jag dör”-halsduken begav jag mig mot Klocktornet. Tanken var att köpa kaffe i cafét vid tunnelbanan, som givetvis hade stängt idag.
09.30 var jag på plats, själv. Felinformerad av vår käre reseklubbsansvarige, bussen gick 10.30, inte 10.00. Småbitter och jävligt trött stod jag där vid Klocktornet i minusgrader, med en väska fylld av souvenirer och en kasse prisvinnande italiensk finöl (Sofiéró!) Med andra ord för mycket packning för att orka leta efter ett café som kunde stilla mitt sug på kaffe.
Nikotinist som man är fick jag nöja mig med en, två och kanske tre cigaretter. Med andra ord var man inte bara trött och sugen på kaffe nu, jag luktade även fimp. Efter lite telefonjakt fick jag tag på vår kära JK-mamma, tillika kassör, Anna som lovade att ta med kaffe till mig. Prisa gudarna!
Efter 15 minuters spatserande och ett litet studiebesök inne på Stadion för de obligatoriska instragram-bilderna, gled bussen in, för en gångs skull tidigt. Därefter började det fyllas på med folk. Teddy som var bussvärd anlände först med två polare, därefter fylldes det på i rask takt.
Vi fyllde bussen relativt fort och sen bar det av mot de vapenälskande böndernas högfäste vid namn Karlskoga, även känt som Värmlands Närke. Jag fick även avnjuta en termos kaffe som jag blivit utlovad (återigen, tack!)
Stämningen på bussen var bra, det var för tidigt på morgonen för dyngfest men allt eftersom den italienska finölen och mina medresenärers lite billigare öl rann ner i strupen blev det mer livat.
Eftersom vi som var lite äldre i bussen har lagt beslag på den främre halvan hetsades det en del mot smågrabbarna bak i bussen, allt i enlighet med traditionen.
Stolsgranne på resan var dagen till ära vicepamp Viktor Adolfsson, som för övrigt sett till att förse mig med ännu mer stärkande drycker om det skulle bli så att mina finöl tog slut. Efter någon timmes ljugande av undertecknad var det dags för den obligatoriska kisspausen.
Mitt ute i ingenstans i sällskap endast av en – till synes – tom lastbil tändes det rökbomber och kastades bangers. Rätt var det var låg någon på tutan i lastbilen. Lastbilsföraren låg tydligen och sov i bilen och hade ovetande väckts av smällar och rökdoft. Efter att ha lugnat ned föraren och förklarat att det som han antagit varit tredje världskriget bara var glada gossar på väg till Karlskoga för att se på hockey, lugnade han ned sig.
Efter 20 minuter var vi på väg igen, lite mer taggade än tidigare och även törstigare.
När vi kom fram till Karlskoga intogs Stadshotellet (eller Harry’s, som det också kallas) för påfyllning av dryck och även mat om man ville det. Utanför brändes det rökbomber för att visa vilka som var på besök i stan och vi möttes upp av andra Djurgårdare från landsort runt om i Sverige.
Själv begav jag mig till närmsta pizzeria (den enda pizzerian?) Picasso för att avnjuta en inte allt för god pizza. En i sällskapet beställde skinksallad för att han var sugen på avokado, oklart varför. Misstänker att det är en dålig undanflykt för en hemlig diet/bantningskur ej värdig en Djurgårdare.
Efter att ha kastat i oss maten anslöt vi snabbt till den pågående festen på Stadshotellet.
Väl på plats slöt vi upp med de andra och föll snabbt in i allsångskören med varsin öl i handen. Kvart över tre avgick bussen från Stadshotellet till arenan som jag för allt i världen inte kan minnas vad den heter, eller bry mig om för den delen.
Insläppet på arenan gick väldigt smidigt. Vi blev insläppta lite i förhand för att hinna ställa upp bordet där vi sålde souvenirer. Kan väl inte påstå att försäljningen gick strålande men några tröjor och mössor sålde vi.
Första tio minuterna på matchen var ganska avslagna, läktarmässigt. Man hörde BIK-fansen ett par gånger utan vidare tryck. Efter 10 minuter fick vi ordning på läktarsången och lyckades enligt min åsikt få ett helt okej tryck trots att vi inte var så många.
1-0 var inte direkt negativt för stämningen, likaså 2-0 och 3-0. I andra- och tredjeperioden kördes det växelsång med Sveriges utan tvekan bästa sittplats. Dads and lads-bussen lät betydligt mer än Bofors så kallade ”klack”.
Under tredjeperioden fullkomligt dominerade vi, både sportsligt och på läktarna. Redan efter 4-0 började publik lämna arenan för att åka hem och mjölka korna eller kolla på folkrace.
Efter matchen var stämningen såklart på topp. Vi satte oss i bussen och begav oss mot Örebro för en snabb matpaus. Efter matpausen tog tröttheten ut sin rätt, i alla fall för min del, så därför slutar min reserapport här. Men de andra hade nog kul.
Ett stort tack till alla som var med och bidrog till att även denna resa blev fet.
/ Emil Sjöqvist