JK-forumiten Tha_Blue_Saint om sina känslor inför världens vackraste fotbollsarena. På måndagen är det den sista premiären någonsin på Stadion.
Det var år 2000 jag aktivt började följa Djurgårdens IF på läktarna på Stockholms Stadion.
Under dessa år har jag upplevt flertalet premiärer, tråkiga serielunksmatcher, guldyra, kvalångest, en horas återkomst med efterföljande månaders interntjafs. Under dessa år har jag sett drömmar besannas och drömmar tillintetgöras. Jag har sett otroliga mål och pinsamma försvarsmisstag. Allt detta har format mig som supporter till föreningen vi alla känner samma kärlek till: Djurgårdens IF.
Det känns som igår när jag och en av mina bästa vänner satt och deppade på Östra efter att inte fått de biljetter vi blivit lovade till matchen mot Malmö FF hemma i superettan, och av en händelse fick följa med Berit på matchen. Vi missade de två första målen men det var av mindre betydelse. Vår första match ensamma på Stadion blev på något sätt det mest otroliga jag själv upplevt på vår borg.
Det känns som igår när jag tog plats på Sofialäktaren, en mörk och ruggig oktoberkväll. Och fick se DIF skicka ut Solnatattarna ur svenska cupen efter en övertidskanon från allas våran Stefan Bergtoft. Stämningen var som vi alla som var på matchen minns, barnförbjuden och full av hat. Inte i närheten av fullsatt men djurgårdsfamiljen piskade upp en stämning som vi sällan ser idag. Magi!
Det känns som igår, fast det var över tre år sedan, man gick in genom Stadions grindar med båda fötterna och huvudet i Superettan. Det enda man tänkte på var vilka huvuden som skulle få rulla först. Skulle vi konka? En till en början vidrig kväll som senare skulle visa sig bli det största jag upplevt som supporter. Överlevnad i sin renaste form.
Jag skulle kunna fortsätta i all evighet, alla minnen, bränningar och tifon. Alla pubsamlingar på Östra innan matchen och den fanatiska stämning som vi Djurgårdsfamiljen under våra bästa stunder är ensamma om i Sverige. Känslan när hela hästskon ställer sig och skriker ut sin frustration och vrede en mörk oktoberkväll går inte att beskriva. Det är med sorg jag tänker tillbaka på detta och vet att jag aldrig kommer få uppleva det igen. Inte på riktigt i alla fall.
Sju matcher är allt som återstår, av att skapa minnen och magi. Låt oss göra det absolut bästa av det. Och när vi väl kliver ut i sommarnatten tillsammans efter sista matchen mot Öster, kan vi blicka tillbaka på årtionden av glädje och stolthet och veta att våra minnen och vår identitet som djurgårdare kommer finnas kvar, inpräntat i murbruket på borgen som format oss alla.
Jag väljer att avsluta med en sång som är mer än passande i detta sammanhanget:
På Stadions borg i Stockholms Stad
står vi – tillsammans – som en familj
åh vi sjunger vår sång
med sån stolthet varje gång
för varandra, våra drömmar och vårt lag
/Tha_Blue_Saint