Vaknar innan väckarklockan ringer på matchdag. Tunnelbanan till jobbet och allt jag tänker på är på dig, Djurgårdens IF. Det är Stadionpremiär idag och vi ska ses på riktigt för första gången på länge.
Ja, vi sågs ju i Helsingborg också, och på Stadshagen, och på Grimsta. Men nu är det äntligen du och jag tillsammans där vi trivs bäst. På hemmaplan, i Stockholm, omkramade av miljoner tegelstenar.
Jag jobbar av dagen men tankarna är på dig. Lyssnar på de gamla engelska banden från norra England jag alltid lyssnar på när det är match, och texterna tycks dagar som denna alltid handla om Djurgår’n. Du är min Wonderwall, mitt vattenfall, mitt Groovy Train.
Pirret i magen är så starkt, Djurgår’n. Idag på matchdag är det inte den där stabila trygga kärleken, idag är det den explosiva, adrenalinrusande kärleken, den som de flesta av oss ska vara glada om vi upplever med en partner någon gång i livet. Idag, inför premiären hemma är det den kärleken som konstant försöker få mig att hoppa ut genom att fönster och kuta genom city upp mot Sofialäktaren.
Framåt eftermiddagen tittar jag på klockan en gång i minuten utan att tiden går nämnvärt mycket snabbare för det. Halvåret sedan Allsvenskan slutade gick snabbare än halvtimman innan jag till slut får bege mig mot Tekniska Högskolan.
Jag står äntligen på Östras uteservering, med vårsol i ögonen och en nollsexa i handen. Jag älskar inte Östra lika mycket som jag älskar DIF, men det är inte långt därifrån.
“Tja man!” säger nån som jag hälsar på och eventuellt känner sen tidigare. “Vem har startelvan” ropar en annan. En tredje drar igång Skål för Djurgår’n tills övriga konversationer flyter bort i ett hav av Djurgårdsvrål. Så mycket nonsens, så mycket glädje.
Jag lämnar alltid puben lite för sent, stegen mot Stadion och att få träffa dig blir därför snabba. Valhallavägens bilar kör i snigelfart för att inte rulla över oss som är på väg till dig, Djurgår’n. Vi är tusentals nu, vi strömmar fram ur kollektivtrafik och längs bakgator, från Humlegården och från Östra.
Stegen upp i trappan till klacken tar för evigt att gå upp trots att jag springer, jag vill brotta mig förbi de som står i vägen. Sorlet är redan där, prasslet från tifot hörs redan, skratt och trängsel överallt. Om sekunder ses vi igen, Djurgår’n.
Jag hittar inte mina vänner men hamnar bredvid andra vänner. Träbänken sviktar lite lätt under vår tyngd. Och nu ser jag dig Djurgår’n, äntligen. Du står här på läktarna runt planen, tusentals huvuden tillsammans, och elva på planen. Det är dig jag älskar. Jag Sjunger För Gamla Djurgår’n, jag skriker i 90 minuter, jag kanske har extra tur och får måljubla tillsammans med dig.
Slutsignalen går men vi är inte klara med varandra Djurgår’n, inte på långa vägar. Natten är vår, Stockholm tillhör oss, och en säsong med mig, dig och alla andra som är Djurgårdens IF har precis börjat. Vi är en kärlekssaga utan slut, vi som är Djurgårdens IF.
Text: Dan Blomberg, ordförande i Järnkaminerna
Köp någon av de sista biljetterna kvar till den sista Stadionpremiären någonsin via Ticnet.