Vi behöver nog inte närmare gå in på varför vår 122 år gamla rivalitet med Aik finns. Men det kan vara värt att säga några ord om hur den mår idag och vad den egentligen kokar ner till – vad är essensen av att vi som Djurgårdare inte tål Solnalaget?
Om storklubbar och SM-guld
Under några år nu har vi levt i en mardröm sportsligt. Inte nog med att vi år efter år slagits i botten, dessutom har Aik både vunnit guld och varit ett topplag. Men låt dig inte luras av Solnaiternas fyra-fem år i toppen, i modern tid är de ett högst jämngrått lag.
På något sätt skulle det vara uppfriskande med en till storklubb i Stockholm, som liksom Djurgårdens IF har en vinnarkultur och ett arv av framgångar. Något för oss att mäta oss mot i ett längre perspektiv. Istället får vi dras med ett lag som bytte kommun på 30-talet, och efter att Hitler klampade in i Österrike 1938 har Solnas stolthet tagit tre guld. Det gör att man under de senaste 70 åren är sämre än storlag som Öster, IFK Norrköping och Elfsborg, och inte ens nära mer anrika lag som Djurgården eller IFK Göteborg.
Det för oss till vår första poäng – hata inte Aik för att de skulle vara särskilt bra eller hotfulla, hata dem för att de är så fruktansvärt mediokra, för den intetsägande bubblan de vägrar lämna. Ett Stockholms Öster, med en lika gråmelerat diskret historia som de citykamoflerade shortsen gemene Friendsbesökare ofta bär.
Om förbundets lag
Men åren innan Andra världskriget då, när saker som television eller PowerAngel ännu inte var uppfunna? Ja, då var Aik faktiskt en maktfaktor i svensk fotboll. År 1900 tog de sitt första SM-guld. I “Stockholms idrottsförbunds fotbollstävlingar” skulle den ena finalisten koras för att få möte regerande mästarna Örgryte. Där mötte Aik Djurgårdens IF, och efter ett oavgjort slutresultat mellan oss och gnaget beslutade förbundsstyrelsen, av en händelse ledd av Aik:s ordförande Sigfrid Stenberg, att Aik skulle gå vidare.
I finalen mötte de Örgryte som givetvis fick ett mål bortdömt och Aik kunde ta sitt första nedsolkade guld. Där någonstans grundlades den starka kopplingen mellan Aik och svensk fotbolls styrande. Där Solnalaget inte lyckats nå segrar klev förbundet in, alltid dominerat av Aik-profiler. År 1901 hände en liknande sak då finalen mellan Aik och Örgryte inte kunde spelas och förbundet tilldömde Aik segern vilket resulterade i ett riktigt unket skrivbordsguld.
Detta är vår andra poäng. Även om vi vet att gnagare gärna skäller högre än de bits, och även om vi vet hur mycket de måste pumpa upp bröstet för att dölja sitt mindervärdeskomplex, så får vi inte glömma att de än idag är Svenska Fotbollförbundets eget lag. I korridorerna hos både SVFF och Riksidrottsförbundet är Aik-sympatier vanliga och i brist på framgång den traditionella vägen har Gnaget gjort detta till sin metod. Detta är värt all vår avsky och vårt förakt, och att vi idag ser hur SVFF stänger av Djurgårdsspelare för att missa derbyn eller genom historien har premierat Aik och deras arenor på olika sätt gör att vi aldrig får glömma denna koppling.
Om hävdelsebehovet
Till sist kommer vi till grunden av den långa rivaliteten mellan oss och Solna Aik när vi går ner på individnivå. De flesta Djurgårdare uppvuxna i Stockholm har i någon mån haft gnagare i sin skola eller på sin gata, vilket gjort att rivaliteten kunnat börja blomma ut redan i tidig ålder. Detta gör också att vi som är DIF vet vilket rabiat hävdelsebehov gemene gnagare här, något som antagligen är sprunget ur våra stycken här ovanför.
Ett tydligt exempel är det konstanta tjattrande om att “Aik är en storklubb”, trots att det sannolikt enda lackmustestet för vad som utgör en storklubb är just att den inte behöver påtala sin egen storhet. Ur detta får vi den häftiga och tuffa retoriken som även hos den vuxne gnagaren syftar till att skapa bilder av grundskolemobbning i motståndarsupportrarnas huvuden. “Här kommer tuff-Janne från Black Army och puttar in dig i skåpen, här kommer Norra stå och skrålar stolt om att mörda barn”. Ja, motståndarsupportrarna ryser nog, men sannolikt inte av den anledningen som tuff-Janne önskar.
Det är således vår tredje poäng. Även om Aik:s kostym må vara många storlekar för stor och fylld av hål så får vi inte bara skratta åt dem. De är ett luftslott på planen och på läktarna, javisst, men det gör inte att vi ska tackla av på vår inställning på läktarna under ett derby. Tvärtom så är det då vi ska visa att DIF är allt det Aik alltid velat vara men aldrig kommer lyckas bli.
Torsdag den 26 september är det upp till oss alla att mullra, dåna och sjunga fram vår kärlek till DIF och vårt hat mot Aik. Det förtjänar både vi och råttorna. Ses på torsdag.
