Säsongen är nu över. Vi stämde av med den nyblivna sittplatsgubben tillika gaphalsen Martin “Fonz” Lundgren om säsongen och hur hur han ser på den generationsväxling som skett i klacken.
Säsongen går mot sitt slut. Hur kommer du att minnas 2013?
Som den kanske konstigaste säsongen jag upplevt under mina 14 år som aktiv supporter. En emotionell berg och dalbana utan dess like där vi gick från vrede, frustration och ilska mot allt och alla kombinerat med interna stridigheter och pajkastning till att finna kärlek, glädje och harmoni… och kommit ut så starkt på andra sidan. På det sättet vill man ju inte att säsongen ska ta slut direkt vilket man kanske inte hade sagt i början av maj.
Vad är ditt bästa minne från säsongen?
Jag tar med mig två saker som definierar Djurgårdsfamiljen – vändningen mot Malmö hemma på Stadion är den ena såklart. Vi knyter näven i fickan, hånar motståndarspelare ner i brygga, vänder till seger trots en man mindre och sångerna ekar så sjukt högt medan vårsolen lyser på Stadion. Rena dikten.
Det andra jag tar med mig är den oerhört värdiga och fina hyllningen av Joel hemma mot Gefle. Att få vara en del av vår gemenskap dagar som denna gör mig så jävla stolt och det är liksom själva essensen i det vi står för.
Hur ser du på den generationsväxling som skett i klacken?
Var tid har sitt slut. I och med arenabytet så blev ju skiftet väldigt abrupt men inte mindre nödvändigt. Vi gamla rävar som börjat känns oss ganska mätta på att stå och härja på M-högers träbänkar fick en rejäl nytändning och den yngre generationen slapp i och med det lägga tid och energi på att försöka lyfta oss. Sen är det klart att det märks på nya Sofialäktaren att man tappat lite i röststyrka och erfarenhet… men det är fullt naturligt. Nu handlar det om att ge nästa gäng tid och utrymme att växa in i kostymen och fortsätta utvecklas. Jag är helt övertygad om att vi kommer se stor skillnad redan till premiären i vår och därefter även en enormt stark utveckling under 2014. Alla förutsättningar finns där.
Du har tagit klivet åt sidan som klackledare med sporadiska comebacker, hur ser du på din avkomma på räcket?
En jäkligt intressant fråga. Det händer med jämna mellanrum på forum och sociala media såväl som i ”verkliga livet” att folk kommer fram och säger att jag saknas och behövs på räcket. Det är såklart smickrande men det är samtidigt rent och skärt skitsnack. Både Ludde och Tim (även om han åkt på en riktig skitavstängning som jag hoppas hävs så snart det bara går) gör ett grymt bra jobb där nere. Dom sliter stenhårt för att få alla att tagga till och har en bra timing och känsla.
Det ska ju egentligen inte spela någon som helst roll vem som står där nere (inom vissa gränser) – det är ju inte för capon vi sjunger. Var och en måste rannsaka sig själv och se till att bidra maximalt på ståplats.
Att stå där med ryggen mot planen match efter match medan man granskas av flera tusen hela tiden är ett oerhört påfrestande och tungt uppdrag. Jag är glad och stolt över vilka som tagit över min generations taktpinne… inom kort så kommer vi bara vara en viskning och legend som Gullö, Jon, Tommie, Gudis medan alla kids pratar om hur grymma klackledarna nu är.
Hur åker du till Växjö på söndag?
Jag åker Chavtema-buss med Västra Förortens finest. Jag avslutar året som jag började det – med god öl och goda vänner. Det ska bli sjukt jävla roligt.