I lite mer än fem år har jag varit det som brukar kallas för aktiv supporter. Knappast den äldsta i gemet men det är en otrolig resa jag fått uppleva på så kort tid ändå. När jag började engagera mig på Stadions Sofia Stå, åka på bortamatcher och stödja DIF på ett mer aktivt sätt än tidigare var vi så långt ifrån det vi är i dag. Vi hade såklart våra toppar även då, men delaktigheten i sång, röj och engagemang vid sidan av planen kan inte jämföras med hur det är nu. Tack vare en hårt jobbande, på den tiden ganska liten, ultrasscen och många eldsjälar har vår läktare sakta men säkert växt sig större och blivit mer organiserad. Fler har en förståelse för den supporterkultur vi vill sträva åt, med en mentalitet där 90 minuter fullt jävla ös för Djurgården är en självklarhet – alldeles oavsett vad som sker på planen.
Det började med en klick omkring 100 personer som jobbade hårt för att nå dit, nu vill jag påstå att vi är över 1 000 på Sofialäktaren som verkligen vet vad som gäller när vi kliver in på läktaren. Du bidrar med sång, ett sjukt röj och ett stiligt visuellt stöd. När vi inte står på läktaren målar vi nya flaggor, tajtar till vår gemenskap på bortabussar, filar på nya ramsor, vi färgar stan med stickers och graffiti och vi sprider våra budskap på sociala medier. Vi sliter hårt för att Djurgårdsfamiljen ska växa, att trädets stam blir stabilare, grenarna kraftfullare och kvistarna livligare.
Sofialäktaren och hela Djurgårdens supporterkultur går en ljus framtid tillmötes. Om vi lyckats komma dit vi är i dag, samtidigt som vi haft det otroligt motigt rent sportsligt, vad är då vår fulla potential? Det kittlar i magen när jag leker med tanken om att vi på allvar utmanar om Europaplats och guld. Min gissning är att allt kommer explodera och vi får uppleva en masspsykos som svensk supporterkultur aldrig upplevt tidigare. Vi kommer pissa på alla.
Den dagen kommer att komma. Det måste vi alla tro på och vi måste alla vara med på resan dit. Varje match ska vi sjunga oss hesa på läktaren och skapa en feststämning för Djurgårdens skull. När solen skiner på oss och vi spelar sambafotboll, och när regnet piskar oss i ansiktet i underläge.
Det är DIF mot rubbet hela vägen.
Vi ses på Stockholmsarenan i premiären den 5 april. Utan offer ingen seger.
– Luro