Grupptryck. Något hemskt som många ungdomar faller in i, något hemskt som får unga och oerfarna människor att göra saker de aldrig hade gjort i vanliga fall. Något hemskt som gör att den snälla, rara människan i klassen plötsligt börjar röka och retas för att passa in. Genom hela min uppväxt har jag fått höra att man inte ska lyssna på andra, man ska stå på egna ben och ta sina beslut själv. Därför har jag distanserat mig från att hamna i för stora grupper där jag riskerar att göra saker jag inte vill.
Då jag är vän med många inbitna djurgårdssupportar och själv har spelat fotboll bestämde jag mig en kall och rå oktoberkväll 2009 att följa med på en match, att försöka ingå i en stor gemenskap vilket jag hade distanserat mig från tidigare på grund av allt hemskt grupptryck jag hade hört om. Jag följde mest för att jag hade tråkigt och inte orkade skriva färdigt den där engelskaläxan som skulle vara klar nästa dag. Tydligen skulle vi stå i klacken och bröla, det kändes mest korkat tyckte jag men följde med. Vad som sedan följde var något jag aldrig kunde drömma om. Så fort jag kom in till Stockholm Stadions kärna, den ökända klacken som bönderna fasar var det som mina ögon blixtrade till, det var som att någon slet ur min själ och gav den till laget jag har avgudat sen den dagen, Djurgårdens IF. I en av de absolut mest kända djurgårdsramsorna sjunger publiken, ’’aldrig lämnar jag dig ensam kvar’’. Ord som beskriver gemenskapen fantastiskt bra, grupptillhörigheten blir som en familj, som ett andra hem och Djurgårdsfamiljen lämnar dig aldrig ensam kvar oavsett hur starkt vinden blåser eller hur regnet piskar dig i ansiktet eller hur någon där uppe grinar åt dig och gör livet surt för dig.
På ett sätt låter detta sjukt, absolut, men känslan och det underbara adrenalinet som rusar genom blodet när du står där med flera tusen andra blodtörstiga supportrar är bland det vackraste jag har upplevt. Känslan av att gå upp 05.30 för att sedan sätta sig på en buss som stinker urin och svett i nio timmar för att åka till Falkenberg på bortamatch, känslan av att lägga hela sin månadspeng på ett lag som har regerat i botten av tabellen de sista åren. Vad jag talar om är självklart grupptillhörighet och gemenskap.
Sen jag blev ett fanatiskt Djurgårdsfan har jag insett hur viktigt det är med gemenskap. I skolan har jag börjat söka mig till större grupper och mår fantastiskt bra av det, man kan säga att jag är ett flockdjur. Det handlar inte om status, det handlar inte om att vara i en cool grupp och stå över andra utan det handlar om känslan av att vara som en familj. Det handlar om känslan att må bra, att stärka varandra, att hjälpa varandra i svåra situationer och att känna att det finns folk som alltid bryr sig om dig. Det handlar om känslan och kärleken som rusar genom dig när du krigar för ditt lag på Sofialäktaren.
Erik Niva skriver i sin krönika ’’Kom ihåg ljudet, ta med känslorna’’ att ’’din värld kan störta samman. Din läktare står alltid kvar’’. Detta är något som gör att jag älskar känslan av gemenskap, något som gör att jag älskar djurgårdsfamiljen, även om din värld störtar samman, din flickvän lämnar dig och du har precis fått reda på att din mamma var otrogen mot din pappa under hela din uppväxt så står alltid djurgårdsfamiljen vid din sida, beredda att göra allt för dig. Precis som din familj inte skulle svika dig i första taget skulle inte heller ditt andra hem, Sofialäktaren göra det. Oavsett vilket lag Niva egentligen sympatiserar med så är detta vad gemenskap handlar om, det handlar om att stärka varandra, att stå upp för varandra. Om Erik Niva kan hylla gemenskapen på råttsunda med avdankade alkisar från solna vet bara högre makter hur han hade reagerat om han kom till den enda sanna kyrkan, Sofialäktaren. Förmodligen räcker inte hans ordförråd med superlativ till för att beskriva detta.
För mig är inte gemenskap viktigt, det är mycket mer än så, utan min fantastiska gemenskap hade jag inte orkat gå upp ur sängen på morgonen.
Köp säsongskort och stötta Djurgården på plats, kriga för ditt lag och finn ditt livs kärlek i Djurgårdsfamiljen på Sofialäktaren, en kärlek som alltid kommer att vara dig trofast och inte släppa dig.
-Kristian Prior
