Inför Blue Saints/Järnkaminernas 35-årsfest fredagen den 18 november (du har väl köpt biljett?) tog vi ett snack med Daniel Zackrisson som suttit i styrelsen både under Blue Saints-tiden och senare.
Tjena Dala, hur är läget?
– Jodå, nyss hemkommen från en fantastiskt lyckad Sundsvallsresa. Så bakis och jävlig med andra ord. Eller så har jag fått kemisk lunginflammation, svårt att hålla isär det där. Men ärligt talat, det är resor som denna som man snackar om i årtionden efteråt, så det är lätt värt en sviktande dagsform några dagar efteråt!
Du har suttit både i Blue Saints styrelse och Järnkaminernas styrelse, berätta om när?
– Om jag inte minns helt fel så satt jag i Blue Saints styrelse under 1995 och 1996. I Järnkaminernas styrelse blev det ytterligare ett några år mellan typ 2003 och 2005. Årtal har aldrig varit min starka sida, men jag tror att det är någorlunda korrekt…
Några skillnader i verksamheten (generellt) mellan dom två olika perioderna?
– Oj, på många sätt var det stora skillnader. Under min tid i Blue Saints var vi ju många i styrelsen som var relativt unga, kanske bara 17-18 bast, och det satte nog en del prägel på verksamheten. Uppgifterna kunde handla om att träffas i en källarlokal på någon bakgata för att trycka souvenirer för hand, eller åka till någon obskyr liten ort vid Vätterns södra strand för att starta upp en liten landsortsfraktion vid namn Blue Saints Jönköping, det som sedermera skulle kallas JK Syd. Det var en intressant och lärorik tid, men såhär i efterhand var det nog inte riktigt en såpass seriös verksamhet som man kanske skulle kunna önska.
– Tiden i Järnkaminernas styrelse var ju på en helt annan nivå, allting var såpass mycket mer seriöst med en viss Mats Jonsson vid rodret. Han var ju kanske den första ordföranden i hela Supportersverige som faktiskt kunde visa upp en städad och seriös bild i media. Men ibland kunde han bli lite väl seriös och då var vi glada att vi hade allas vår Joel som en lite radikalare motvikt. Tillsammans blev de en jäkligt lyckad kombination och troligtvis en förebild för hur en supporterförening bör drivas även hos flera av våra antagonister.
– På 90-talet var det ju inte heller lika vanligt med mobiltelefoner och internet var ju fortfarande något relativt nytt, så klart att det var stora skillnader i kommunikationen både internt, ut till medlemmar, till idrottssektionerna och till media.
Hur arrangerades bortaresor på den tiden?
– Först och främst var det ju en helt annan standard på bussarna vi fick hyra på den tiden, bussbolagen var inte direkt villiga att tilldela oss deras flaggskepp, om man säger så. Det handlade oftast om gamla före detta SL-bussar som saknade både toalett och AC. Inte helt sällan var de även utan värme vilket kunde bli aningen jobbigt under kalla vinterresor… I brist på toalett ombord kunde det bli väldigt många pisspauser på en lite längre tripp.
Hur informerade ni medlemmarna om resorna?
– Mestadels skedde det ju i samband med hemmamatcherna, muntligt eller genom flyers eller affischer. Och så hade vi ju fanzinet Järnkaminen såklart.
Fanns det några tekniska hjälpmedel att tillgå då, eller hur fick man anmäla sig till resorna?
– Vi hade ju den fett äkta hightech-telefonsvararen! Ett infonummer man kunde ringa om man ville få reda på den senaste informationen eller kanske bara om man kände sig lite ensam och längtade efter att få höra Joels ljuva röst. Uppskrivningen skedde med listor på matcherna och det var kontanter som gällde.
Hur många reste med på den tiden i bussarna?
– Då som nu kunde ju antalet resenärer variera oerhört beroende på vilken resa det handlade om, men överlag så var vi ju inte alls lika många som vi är nuförtiden.
Hade ni några chartrade tåg?
– Inte vad jag minns under min tid, det handlade på sin höjd om någon abonnerad vagn på ett vanligt tåg. Före min tid i styrelsen vet jag att det chartrades ett tåg till Västerås i hockeyn, kan det ha varit runt 92-93 kanske?
Hade supporterföreningen bra ekonomi?
– Det har jag oerhört svårt att tänka mig… Det var lite sisådär med redovisningsrutiner och tyvärr har vi ju flera exempel på folk som förskingrat pengar från verksamheten genom åren.
Bästa minnet från din styrelsetid i Blue Saints?
– När jag fick en redig höger på hakan av dåvarande ordföranden Patrik “19” Asplund efter att jag betett mig högst olämpligt under en bortaresa till Frölunda i hockeyn, haha! Inte för att jag förespråkar våld på något sätt, framförallt inte om det utövas mot mig själv, men ibland är det mer eller mindre välförtjänt. Haha, kanske inte direkt det bästa minnet, men ett väldigt starkt sådant iaf!
Bästa minnet från din styrelsetid i Järnkaminerna?
– Att vi blev bjudna på DIF Fotbolls guldfest i Alvik 2005. En galet bra kväll som toppades av att Tobbe Hysén sjöng “Känn ingen sorg för mig Göteborg” på karaoken!
Vi tackar Dala och uppmanar alla att KÖPA BILJETT TILL 35-ÅRSFESTEN NU!