Inför 35-årsfesten på fredag tog vi en pratstund med Tomas Canessa Carlsson som satt i Blue Saints styrelse på 80-talet. Tyvärr missar han själv festen då han är bortrest men många av bilderna som kommer visas under kvällen är tagna av honom i olika sammanhang.
Hur blev du involverad i Blue Saints?
– 1984 då jag började gå frekvent låg Blue Saints lite på is och då var vi några som ville starta upp den igen. Vi fick en hjälpande hand av Roger Pettersson som också överlämnade en stor plånbok med drygt 800 kronor som var BS kassa. Thomas Ifwer, Hasse Esselöv, Annika Thorgren, Abbe Törsleff och jag körde igång BS igen o då var medlemsavgiften 25 kronor och vi var inte några tusen medlemmar…
Hur arrangerades bortaresor på den tiden? Hur informerade ni medlemmarna om resorna?
– Ifwer o jag gick runt i klacken med ett A4-blad o frågade vilka som skulle med till Borlänge eller vad det nu var. Skrev upp namn och telefonnummer och man behövde betala en del av summan på en gång. Vi satte även upp handskrivna lappar om kommande resor. De flesta resor var med Inter bussbolag men även med SL-bussar. Vårt mål var att få iväg en full buss till Örebro, Leksand, Gävle, Borlänge, Norrköping, Göteborg (Gais) och andra matcher blev det en eller flera minibussar.
Hur många reste med på den i bussarna?
– Under min tid som researrangör fick vi ihop drygt 200 man (fyra bussar) till Malmö borta i fotbollsfinalen, det var stort för oss! På vissa matcher, till exempel Brage borta då vi var 41 man torskade några innan match och då märktes det väl att vi blev färre på läktaren.
Hade ni några chartrade tåg?
– Vi åkte tåg till en Gaismatch i slutet av 80-talet, drygt 100 pers. Annars blev det några klassiska pendeltågsresor till kebabstan Södertälje. Då var vi grymt många, sprängfylld borta sektion. Vi kunde även vara flera hundra i både Gävle och Leksand.
Hade supporterföreningen bra ekonomi?
– Vi hade få medlemmar och sålde bara några T-shirts så vi hade knappt någon ekonomi alls. Bortaresorna låg hos mig och vi gick plus några hundra vissa resor, minus vissa när vi inte kunde fylla bussarna och vissa resor slutade katastrofback då det spyddes, röktes och så vidare.
Kan du ge några exempel på hur souvenirerna såldes?
– Jag och Hasse tog fram en matchtröja till salu, vi gjorde reklam för den på några hemma- och bortamatcher och fick till slut 11 stycken sålda. Och då fick man sy på tygmärket själv!
Bästa minnet från din tid i Blue Saints?
– Luxemburg borta 1989! Vi blev beskjutna av lokalbefolkningen, körde små grodorna runt planen under match, 85 procent av alla Djurgårdare torskade, man fick sitta med handfängsel två och två i varje cell! Vi blev utslängda från vårt hotell efter 5 minuter! När vi kom hem till Gullmarsplan (vilket alltid då var vår samlingsplats för resorna) drog vi direkt till Hovet för att se Pelle Lindberghs minne mot vraken och sorkarna. För övrigt tog jag bondpermis på denna resa…
Hur tror du det skiljer sig att vara engagerad i supporterföreningen idag jämfört med på din tid?
– Oj, hur mycket som helst! Mycket är bättre nu men vi var ett litet sammansvetsat gäng som hade en grymt kul tid! Man visste vilka som skulle stå på sina platser på Hovet och Stadion, man hade i princip sina platser på bortaresorna. När någon torskade fick jag ta bussen till polisen o hämta upp dom, inget konstigt då men så funkar det inte idag precis.
– Ett annat minne är SM-guldet i Leksand -89, vi från styrelsen och några till fick ta med oss champagne ned till plexiglaset och fira strax innan slutsignalen ljöd! När flaskan var tom hoppade vi över plexiglaset och in på isen o firade!