Efter de tre tillbakablickarna på vår Djurgårdskultur (Del 1, Del 2, Del 3) publicerar vi lite fristående denna långintervju med de tre av de senaste ordförandena i Järnkaminerna som suttit en längre tid var, Magnus Öhrman (2007-2011) Dan Blomberg (2011-2015) och Viktor
Adolfsson (2015-). Om utvecklingen av Järnkaminerna och Djurgårdens supporterkultur de senaste åren, föreningens relationer till DIF och samhället samt en hel del sjuka historier.
Om vi ser till tiden då ni varit ordförande. Hur tycker ni att vår supporterkultur och Järnkaminerna har utvecklats, vad har hänt på Djurgårdens läktare och vad har varit mest framstående och betydande de senaste decenniet?
Dan: – Jag skulle säga den ökade medvetenheten bland supportrar, vi har börjat se oss själva som en riktig kultur på ett annat sätt än förut vilket nästan bara är till godo. Vi är mer medvetna om till exempel våra rättigheter vid polisövergrepp och om debatter kring bengaler. Det är en förvandling som skett. Och på läktarna blev det ju en lite speciell situation vid arenabyten, framförallt i fotbollen, men vi har sett en utkristalisering av grupper där UCS och Sofialäktaren är mest framstående men där har vi också på sittplats framförallt Slakthuskurvan som är ett litet löst namn för en väldigt stark och tydlig kultur. Vi har en väldigt skön aktiv sittplatskultur. Förut var allt kanske lite mer inblandat i varandra.
Magnus: – Just aktiv sittplats är ju en begrepp som vi har pionjärat och varit först med, vi har ju haft det länge med Sektion F på Stadion. På hockeyn var det att vi behövde nånting liknande, med spänningen att vara nära klacken men att ändå ha sina bestämda platser, så vi frågade oss själva vad vi skulle göra där och skapade aktiv sittplats där också.
Viktor: – Och andra lag har ju försökt ta efter så dom flesta storlagen har ju nån form av aktiv sittplats på sina arenor i dag men inga har lyckats lika bra som vi.
Magnus: – Nej precis, så bra har ju inga andra lyckats. Och det är ju den här engelska kulturen hos oss att vi står och tittar på fotboll men vi gör det på sittplats. Så det är ju verkligen en unik sak som växt fram på våra läktare.
Dan: Sen har vi utvecklandet av ultraskulturen. Där har vi en mer utkristalliserad klackkultur. Tidigare var det en mer flytande gräns mellan klack- och sittplatssupportrar, det var liksom att är du Djurgårdare och med och sjunger på matcherna så stod du på samma sektion på bortamatcher och på Stadion var det en annan grej. Nu har vi en mer tydlig klackkärna och det har växt från år till år, framförallt under den tiden som jag var ordförande i Järnkaminerna så var det nånting som bara växte och växte och jag kan bara säga positiva saker om det.
Viktor: – Och sen har vi ändå kvar det här klassiska med folk som står på sittplats med armarna i kors och sjunger, inte alltid men när det passar. Medan vi har en röjande kärna i klacken. Det är grymt att båda de grejerna finns kvar. Vi har verkligen behållit det som är Djurgår ‘n. Det har inte blivit att vi bara har valt en väg som Sydamerika-stilen eller det andra utan vi har plockat olika influenser och gjort det till vårt. Man behöver inte bara gå åt ett håll och typ beställa tio trummor från Argentina utan vi har fått en skön blandning av de gamla engelska influenserna samtidigt som vi haft en framväxande ultraskärna.
Dan: – Vi har en väldigt tydlig Djurgårdskultur som skiljer oss från många, Vi är ända på samma våglängd allihopa, vi har samma syn på supporterkultur i stora drag, sen är det egentligen ytliga grejer som gör oss olika men vi har en röd tråd.
Magnus: – Ja framförallt om man ser skillnaden på 2000-talet och nu så var det en ganska stark kulturkärna kring den brittiska inspirationen, det var kanske många som växt upp med Tipsextra och allt det här. Det betyder att vi hämtat inspiration från de länder som har bäst läktarkultur i världen under dom olika decennierna, så det har verkligen blivit en salig blandning av engelskt, även lite tyskt och sydamerikanskt. Så vi har verkligen utformat vår egen läktarkultur och det hade vi inte för 10-12 år sedan.
Hur tycker ni att bilden av oss Djurgårdare och supportrar i Sverige generellt har varit under den här tiden?
Magnus: – I dag tycker jag att samhällsklimatet har förbättras på så gott som alla plan. Även media har lärt sig vad det handlar om. Det är helt andra reportage från matcher när det är slagsmål till exempel och mycket mer nyans när det händer nånting. Samtidigt blossas det upp varje gång det händer incidenter kring matcherna i dag på ett annat sätt för att det är mycket ovanligare i dag än för några år sen när det hände mycket fler incidenter.
Dan: – I dag finns det ju journalister som har koll på supporterkulturen och det fanns inte för bara några år sedan. Journalister som har koll på vad bengaler betyder och har koll på att bara för att det har varit ett huliganslagsmål någonstans så betyder inte det att Järnkaminernas ordförande har varit med. Jag känner att det har förändrats och gått i rätt riktning men sen finns det fortfarande ett stort problem med medias förståelse för supporterkultur generellt.
Magnus: – Så kommer det nog alltid att vara, visst kan man kräva att sportjournalister bör ha koll på subkulturerna inom det fält dom skriver om men sen är det nog lite mycket begärt att tänka att alla journalister bör ha koll på alla subkulturer.
Dan: – Nej, men jag skulle säga att min kritik mot media just nu inte är mot sportjournalisterna utan allmänjournalisterna. De som kan komma upp med allt från den påhittade flygkapningen av Djurgårdssupportrar för några år sen till ett rätt dåligt journalistisk arbete i allmänhet. Medan
sportjournalistiken har utvecklats i sin bild av fotbollssupportrar och det är mycket tack vare supportrars arbete och framförallt Järnkaminernas arbete.
Just den där händelsen måste vi ta upp. Efter en bortamatch i Malmö 2009 gick mediadrevet om att Djurgårdssupportrar skulle ha varit i vilt slagsmål på ett flygplan och det blev stora nyheter även internationellt. Hur skakade det oss supportrar?
Magnus: – Tänk på rubriken “40 män i blodigt slagsmål på flygplan” och vad den rubriken får för följder. Det måste ju finnas någon slags rim och reson i vad man skriver. Lyssnade man sedan på vad vittnesmålen om händelsen förtäljer så var det något strul innan starten med någon som inte ville sitta ner. Och sen på grund av en kanske oerfaren flygvärdinna som rapporterade så kallades svenska insatsstyrkan in till Bromma flygplats där flygvärdinnan helt på eget bevåg pekar ut personer som hon tycker har “mopsat” sig eller sagt fel saker som får sitta i ett förnedrande tåg på marken. Och journalisterna var inte sena med att sända ut det stenhårt. Och den där typen av nyheter, även om det kommer rättelser efteråt så sitter rubriken kvar. Den har ju stått på både Aftonbladets löpsedel och förstasida, det sätter ju sina spår.
Dan: – Det har ju varit många såna grejer. Ta bara det här med att det kastades in ett päron mot en motståndarspelare i en match mot Mjällby 2013 som fick till följd att matchen bröts och de blev tilldömda vinsten i efterhand. När man kollar på det nu några år senare och vilken uppmärksamhet det fick att någon slängde ett jäkla päron. Det är en förflyttning som skett av oss supportrar efter det, vi har blivit mer tåliga och mer medvetna. För mediedrev blåser ändå över. När jag satt som ordförande under den där pärongrejen och andra liknande saker så fick jag massa mejl av folk som aldrig skulle gå på en match igen och allting men sen går det nån vecka eller månad och så är dom tillbaka och det blir bättre. Det tror jag är för att vi gör ett långsiktigt arbete för det vi tycker är rätt. Järnkaminerna har ju ingen annan agenda än att göra det som är bäst för Djurgården och oss supportrar. Så om jag skulle skicka vidare en gammal gubbes visdomsord till kommande generationer så är det att kämpa på och göra det man tror på, även om det kan vara svårt för stunden. Den traditionen har funkat rätt länge i Järnkaminerna.
Om man skulle säga att det officiella supporterarbetet inom dom stora supporterföreningarna under er tid som ordföranden lyftes till ett högre plan, att det mycket handlat om organisering och ställningstagande gentemot instanser i samhället som media, polisen, politiker och fotbollsförbundet till exempel. Tycker ni att den analysen stämmer?
Magnus: – Absolut, det handlar väldigt mycket om mediehantering och kommunikation med övriga samhällsinstanser. Det är väl en tråkig del men också väldigt viktig del för att fortsätta att sätta agendan och att få folk att tänka till och förstå att saker och ting inte är som många tror först utan att det är på ett annat sätt. Och när jag var ordförande handlade det mycket om att sitta i möte med polisen också innan matcher och så vidare.
Just det men sen under din tid på ordförandeposten, Dan, så tog ni i Järnkaminernas styrelse beslutat att helt sluta prata med polisen. Hur gick tankarna kring det?
Dan: – Grejen var att vi tog ganska mycket dialog med polisen under ganska många år och det ska man göra, det är det rätta sättet att göra på om det funkar. Men sen kände vi inte att polisen lyssnade på oss, eller vi kan visa svart på vitt att så var det. Istället tog de möten för att kunna skriva i sina protokoll att de hållit dialog med supportrarna men sen kom det helt andra beslut ändå och då blev det helt värdelöst. Det utlöstes dessutom vid en rad knasiga incidenter framförallt kring hockeyderbyn när helt vanliga supportrar som inte var huliganer på något sätt råkade illa ut av polisen. Då tog vi det ställningstagandet som blev politiskt på sätt och vis för att vi lyfte diskussionen till ett annat plan, det fick en del medierapportering bland annat och det var viktigt.
Magnus: – Det handlade mycket om vilka nyckelperson som fanns hos polisen under den här tiden. När jag var ordförande och satt i möten med polisen så fanns det väldigt bra nyckelpersoner hos dem som lyssnade på oss för att vi hade mer erfarenhet. Sen ändrade de inte på besluten vi kommit fram till utan lät det vara som vi bestämt. Så var det även under några år när det var väldigt mycket incidenter. Men efter det så började det lugna ner sig och då bytte polisen ut nyckelpersonerna till folk som hade en helt annan inställning.
Dan: – Polisens arbete styrs också väldigt mycket av vad som händer i media. Jag tror alla supportrar vet att medievågorna går upp och ner kring rapporteringen kring huliganism och att “fotbollen är farlig” och allt det där men vi vet själva att det återspeglar inte verkligheten. Under början av 2000-talet var det ganska stökigt kring derbymatcher men det var så gott som aldrig något snack om det. Då var det mer bara snack om hur fantastiska tifon det var och folk var bara glada att det var så många som gick på fotboll igen. Medan det under slutet av 2000-talet och början av 2010-talet har varit mer att media lyfte fram problemen istället, vilka kanske fanns där men mycket mindre än tidigare. Då tänker jag att vi supportrar måste sätta vår egen agenda och visa vad som är okej och inte. Det var så vi kände när vi bröt dialogen med polisen också, att vi måste vara beredda att bryta när det kommer nyckelpersoner inom polisen som inte förstår oss eller vår grej. Då måste vi sätta ner foten och det var ett viktigt statement att göra när vi kände att de här poliserna inte var ute efter att minska huliganism utan något
helt annat.
Hur är läget med polisen i dag då?
Viktor: – Det har väl inte förändrats så jättemycket jämfört med när vi bröt dialogen. Vi har ju fått evenemangspoliser som vi har bra kontakt med, som jobbar på matcher och är poliser som vi känner igen och har snackat mycket med och som är jäkligt vettiga. Det är ett bättre system än med supporterpoliser som dock finns kvar men högre upp. Men vi har ingen officiell dialog fortfarande och jag tror inte att aik eller bajen har det heller, för att man hamnar så pass högt upp inom polissystemet då att man bara blir ett alibi för dem att kunna säga att vi har en dialog med
Stockholms supporterföreningar. Men sen händer det saker och de går in på våra läktare och slår folk i huvudet så jag ser inte på kartan att vi ska sitta i möten med dem inför matcher i år eller nästa år heller. Tyvärr ska jag säga för egentligen är det rätt att man har den dialogen men utvecklingen från polisens sida har inte gått åt rätt håll. Det finns inte jättemånga poliser som fattar de här frågorna men dem som gör det funkar det att jobba med. Tyvärr är det inte dessa poliser som har störst makt inom myndigheten.
Om vi ser till Sveriges politiker kontra supportrar då, de har ju bland annat lyft fram förslag om så kallade “huliganlagar” och annat som vi DIF-supportrar tillsammans med aik:s och bajens supportrar protesterat emot…
Magnus: – Där var vi ju faktiskt med och påverkade en form av lag, det är ju ganska viktigt att påpeka. Den ursprungliga förslaget till “huliganlagen” som var lagd hade extrema brister. Större brister än vad som finns i dag och de fick vi bort genom att kolla på styrdokumentet och lämnade promemorior till förslaget som vi fick gehör för. Det var brister i personlig integritet, vi fick bort att pricken i belastningsregistret skulle vara icke-tidsbestämd. Det ursprungliga förslaget innebar i princip att man skulle, i antagande av gemen polisman, kunna få en prick i belastningsregistret som var permanent och det skulle kunna innebära jättesvåra följder för någon som har ett jobb som kräver att man inte har en prick i belastningsregistret. Där var vi ändå med och utvecklade en lag eftersom vi ändå fick gehör för vad vi tyckte.
Viktor: – Sen generellt är väl politiker precis som polisen ganska färgade av vad som sker i media för stunden. Och därför blir det väldigt lätt för media att påverka. Till exempel när man började likställa pyroteknik med huliganism, det var en väldigt stor vattendelare. När man då började ta krafttag mot pyrotekniken så ledde det istället till större ilska och våld mot bland annat polisen.
Hur skulle ni säga att relationen mellan oss supportrar, Järnkaminerna i första hand, och Djurgårdens IF varit under er tid som ordföranden?
Viktor: – Det har funkat bra överlag med både ishockeyn och fotbollen även om det funnits några dåliga exempel på individnivå i styrelserna. Men ibland har det krävts mer av oss för att hålla samarbetet och dialogen aktiv och ibland har klubben kommit mer direkt till oss och det är då det funkat som bäst. I fotbollen har det också funkat mycket bättre sen systemet med SLO (Supporter Liason Officer) infördes för då finns det en kontaktperson mellan supportrarna och klubben på ett helt annat sätt jämfört med tidigare då man kanske var tvungen att gå till vd:n i klubben som inte alltid hade tid och så.
Magnus: – Det har fungerat bra om man ser över en period på fem-tio år tycker jag. Sen är det alltid upp till enskilda personer i styrelserna som antingen kan höja eller dra ner dialogen. Jag tänker bland annat på Classe Forsberg som jobbade inom DIF Hockey som var ett väldigt bra exempel. Han drog i rätt trådar och hittade rätt personer på supporterhåll och då var det plus på båda sidor liksom och då blev det jäkligt bra.
Dan: – Totalt sett skulle jag också säga att dialogen verkligen fungerat bra och det är nog bättre än i de flesta andra klubbar men sen har det funnits några riktigt djupa dalar vid några tillfällen. Jag tänker bland annat på hela “Magnus Pehrsson-gate” när han hoppade av som tränare i DIF efter påstådda hot från huliganer. Då var det rätt frostigt mellan alla möjliga parter. Vi började ganska tidigt ifrågasätta den storyn med hoten och allt det, eller kanske inte ifrågasätta men påpekade att man inte bara kan konstatera vad som har hänt några timmar efter en sån grej. Vi tyckte också att DIF blev smutskastade som förening och att man egentligen tog på sig det själva genom vissa individer inom klubben som gjorde det värre för DIF. Jag tyckte att vi fick tillräckligt med skräp på oss utan att man skulle behöva förvärra det. Men det som jag tänkte på under dom här svackorna är att vi klarar oss också. Det kommer att blåsa över och bli bra just för att Järnkaminerna och Djurgården har haft ett så pass bra samarbete så länge.
Och om man ska se saken utanför styrelser då, det var väl bland annat en rätt infekterad situation mellan supportrarna och Djurgårdens säkerhetsorganisation för några år sedan?
Magnus: – Ja, det var under några år som det var väldigt infekterat. Jag tror aldrig att det är bra när en del, oavsett om det är supportrar eller föreningsadministration eller säkerheten, växer sig för stark för det handlar om att ha en bra symbios. I det här fallet växte sig säkerhetsapparaten alldeles för stark och det var uppblåst av ett mediadrev som var alldeles för fokuserat kring problem på fotbollen när det inte var stök på själva matcherna. Så säkerhetsapparaten inom DIF blev väldigt dominant och det läget blev det aldrig någon pyspunka på heller utan det bara small.
Vad var det som smällde?
Magnus: – Det eskalerade efter ett derby på Råsunda 2008. Tidigare hade man alltid försökt medla men det uppstod hela tiden nya dispyter. Men efter den matchen var det väldigt många supportrar som kom till skada som en följd av beslut som fattades av DIF Säkerhet och polisen. Bland annat stängde man av vissa utgångar väldigt sporadiskt vilket skapade problem för folk att röra sig utåt. Sen var det många vakter utanför som var på tårna och slogs hej vilt och det var många som kom till skada och då snackar vi både gamla och unga, killar som tjejer. Och det blev kulmen för missnöjet med säkerheten från många håll och kanter där många fick nog. Det skapade effekter som påverkade alla led i föreningen tror jag för kort därefter gick det väldigt, väldigt dåligt sportslig också. Så det blev en ganska turbulent tid.
Och så måste vi nog snacka om en annan mycket tråkig sak, det som måste vara den värsta händelsen i Blue Saints och Järnkaminernas historia. Innan bortapremiären mot Helsingborg 2014 dödades en Djurgårdssupporter. Hur upplevde ni allt det?
Viktor: – Jag var där och fick reda på innan avspark till matchen att det var någon som var allvarligt skadad som var på sjukhus. Sen kom det någon som var jäkligt ledsen som snackade med den som var klackledare och sen såg jag att folk maskerade sig och då fattade jag direkt vad det handlade om. Då ville jag bara sätta mig ner på marken och gråta. Men sen när folk började kliva in på planen så var det andra som inte visste vad det handlade om och då fick jag och några till stå och förklara för de som stod och skrek mest på de som klev in. Till slut tyckte jag att förståelsen för att det verkligen inte var läge att spela en fotbollsmatch just då var jäkligt stor från alla håll.
Dan: – Det måste ha varit min värsta dag i livet. Det var så vidrigt på alla sätt. Allting var ju hemskt, det första jag tänker när jag hörde att en supporter är illa skadad och på sjukhus är att det var väldigt tråkigt men att sådant ändå alltid brukar lösa sig. Det fanns inte på kartan att någon skulle dö. Men sen när jag förstod det så känner man ju tomhet, man börjar ju undra vem det var för antingen så är det någon som jag känner eller någon kompis till en kompis, längre ifrån är det ju inte. Och allt som hände efter med kaoset där, man känner ju sorg och tomhet. Alla hanterar ju sorg olika och det såg man ju tydligt där, vissa bara grät och vissa ville kravalla och andra var bara apatiska liksom. Så det var alla möjliga känslor. Från Järnkaminernas sida så fokuserade vi väldigt tidigt på att dra i gång en insamling till familjen och vi pratade inte med media om det som hände, något som vi håller på än i dag. Då var det Djurgårdsfamiljen, det fanns verkligen en familjekänsla och vi tog hand om varandra och hjälpte varandra.
Magnus: – Jag var inte på plats utan såg matchen på tv men jag måste säga att förståelsen ändå var stor. Bara att matchen fick sluta 1-1 visar ju på en förståelse för det bryter ju mot förbundets regler egentligen.
Om vi ska gå över till att diskutera något mycket roligare, vad är era roligaste minnen från de här senaste tio åren?
Dan: – Som JK-representant är ju bland det roligaste när vi har kraftsamlat innan bortamatcher när man märket hur surret börjat och det sen bara ökar och ökar och blir intensivt och det växer ut på forum och så späds det på av någon motståndarklubb som inte vill ge oss tillräckligt med biljetter vilket ju nästan alltid är fallet. Men så hittar vi lösningar på det. Att få vara med i den snöbollseffekten som blir då när vi blir riktigt många på plats, det är de ögonblicken som gör det värt att engagera sig ideellt i Järnkaminerna.
Magnus: – Om vi ska snacka enskilda händelser så kommer jag spontant att tänka på bortapremiären mot Norrköping 2008 och allt kring det var skitkul. Då tycker jag att supporterföreningen fungerade precis som den ska med att engagera folk. Vi blev inte tilldelade så många biljetter som vi behövde och då gjorde Norrköping allt dom kunde för vi inte skulle få fler och vi gjorde allt vi kunde för att få det. Det slutade ju i att i stället för som vi hade uppskattat skulle bli någonstans kring 3000 pers blev så blev vi 6500 för att folk kände att nu måste vi ju verkligen åka om vi inte får komma! Så jag vet inte om det var ett genialiskt drag från Norrköping redan tre månader innan match eller hur det var men det var riktigt roligt på alla sätt och vis.
Viktor: – Jag har en del ögonblick som jag minns starkast från läktarplats. Dels är det när vi klarade oss kvar i Allsvenskan 2009 som är en av få höjdpunkter i fotbollen de senaste åren (innan 2017). Men sen också när vi hissar upp den där genomskinliga overhead-flaggan på Hovet under JK/Blue Saints 30-årsjubileum, det var också ett av de starkaste ögonblicken för då stod jag någonstans i kurvan för att hjälpa till med de tidigare stegen i tifot så jag såg det hela snett framifrån. Det var jäkligt starkt och det var ju någon slags peak i hockeyn.
Dan: – Ja för mig som supporter på läktarplats så är det kvalet i fotbollen 2009. Det var ju sjukt, den känslan går ju inte att jämföra med någonting annat. Hoppas inte att jag eller någon annan Djurgårdare behöver uppleva det dramat igen bara. Men att vi var så uträknade och det är ju vad det handlade om, vi visste att hela jävla Sverige bara satt och höll tummarna för att få se oss grina när vi skulle åka ut. Det
var så mycket DIF mot rubbet. Det skulle ju inte kunna hända, det var som en film.
Viktor: – När matchen var avgjord och alla sprang ut på planen så ställde jag mig först på staketet och hoppade ner och pajade knäet men kände av det först dagen efter när jag inte kunde gå. Då fick jag operera mig och grejer och hade ett pajat knä typ ett år efteråt men det var det fan värt. Och när allting var över kunde vi dessutom njuta av att bajen åkte ur Allsvenskan för dom hade stått och sjungit om att vi skulle åka ur bara några matcher innan.
Magnus: – Det måste ha varit det absolut skönaste jag upplevt med Djurgården. När det var så nära att vi skulle åka ut, det var väl inte skitkul hela den resan men just det ögonblicket när vi klarade det, så glad har jag nog aldrig varit i Djurgårdssammanhang. Resan kring hockeyn har ju också varit jäkligt rolig från att vara helt uträknade till peaken 2010 med final. Och när vi tog oss upp igen nu senast också. Det har för min del varit de roligaste minnena.
DIF har ju inte haft några större sportsliga framgångar under er tid som ordföranden men väl spelat ute i Europa, främst i fotbollen men även träningsmatcher och dylikt i hockeyn. Har ni några minnen från några galna bortaresor utomlands?
Magnus: – Det har varit några roliga och skeva resor. Jag och mitt gäng hade en väldigt skruvad nedresa till Ružomberok i Champions League-kvalet 2006. Vi åkte en till snedresa ner till Krakow först i några dagar och bodde i Szulkin-brödernas mormors lägenhet och hängde och krökade där i stan. Sen skulle vi egentligen bara ta oss ner till Ružomberok och det var ett äventyr i sig. Jag tänkte att “perfekt, vi har ju två typ locals här som kan det här” men det visade sig väl att dom inte riktigt kunde så mycket som jag trott. Vi skulle bara ner till gränsen till Slovakien och första biten var med någon form av minibuss, sen sista biten var med taxi. Så vi säger till chauffören att vi ska till gränsen, han ser lite förvirrad ut men han kör oss ner till gränsen och stannar mitt emellan massa berg. Vi ser en kur typ 100 meter bort och tänker att “Ah, här är gränsen!” och börjar knata dit. Så kommer vi fram och visar våra pass, killen i kuren tittar på oss som fem tomtar som står där med svenska pass mitt i urskogen där det kanske kommer en lastbil i veckan. Han vinkar förbi oss och vi går över någon gammal bro där det faktiskt står några straffarbetare och jobbar och vi kommer sen till en liten kiosk eller stuga där dom så klart säljer sprit och godis. Där inser vi att vi kommit över gränsen på fel sida av Polen så istället för att ha kanske 4-5 mil så har vi 25 mil kvar. Vi får tag på kusinen till han som ägde spritkiosken och han blir överlycklig när vi erbjuder honom 600 spänn för att köra oss för det är tydligen en förmögenhet för honom. Så vi köper med oss
sprit och sitter i 25 mil och lyssnar på polka. När vi krökat en hel del och nästan är framme så lyckas någon av oss yttra någonting om pisspaus och chauffören står på bromsen för han har tydligen behövt pissa hela tiden utan att säga nåt så han springer ut. Fram kommer vi till Ružomberok som är ett ställe där man typ släcker gatulamporna på kvällen och så hälsar vi på lite DIF-officials vilket gör att Ružomberok-representanterna också får för sig att vi jobbar för DIF och styr ett hotell åt oss. Sen var det en kass match med dåligt resultat men väldigt rolig resa på ställen som man annars aldrig skulle få se om man inte var där på fotboll.
Viktor: – Jag var ju lite för ung när vi spelade dom här riktigt stora matcherna mot Juventus och det och så missade jag båtresan till Tallinn och Rosenborg senast i fotbollen också. Men vi hade ju en ganska oväntat bortaresa i hockeyn till Berlin i European trophy-turneringen för några år sedan. Det var jäkligt kul att vara en jäkla massa Djurgårdare och fira någon form av för-jul där borta och det var mycket konstigt häng kan man säga. Vi tog ju över en jävla kebab-kiosk där de nog sålde mer bärs än de någonsin hade gjort tidigare så de sprang och köpte mer bira och fixade disco-lampor inne på kebabhaket och Spotify så vi kunde välja musiken. Så det var Djurgårdare där nästan varje dag och varje natt, ja dygnet runt i princip. Vet inte om de som jobbade där sov på hela den helgen. Men som Mange är inne på så vore det också kul att åka till något litet ställe som man inte kommer till annars. Det är ju det som är charmen på något sätt. Det ska ju antingen vara jäkligt stort eller väldigt, väldigt litet.
Dan: – Jag var för ensam och sorglig Djurgårdare på dom där riktigt roliga bortamatcherna i fotbollen och missade även jag Tallinn och Norge senast. Men jag har varit med om lite udda utomlandsäventyr med andra Djurgårdare. Mitt bästa minne är från Manchester när vi var massa Djurgårdare som åkte dit och såg en konsert med The Stone Roses. Jag tycker ändå att det kan vara värt att nämna, det är ju en del av vår kultur, den anglofila grejen och musiken liksom, och vi var ett stort gäng Djurgådare som åkte dit och träffade ännu fler Djurgårdare på plats och hade sjukt kul där i några dagar. Jag förknippar ändå den resan och det roliga vi hade där med DIF. Drömmen vore ju så klart att någon gång få kombinera en resa till Manchester med The Stone Roses (intervjun gjordes innan gruppens upplösning reds. anm.) och att DIF möter Manchester United eller City men FC United of Manchester kanske är mer troligt.
Viktor: – Det tycker jag förresten var riktigt roligt också, när FC United of Manchester var här och spelade mot DIF på Stadion. Ni var väl över och kollade på dom också?
Magnus: – Ja vi var en liten delegation där och kollade läget innan de skulle spela sin årliga träningsmatch utomlands mot oss när dom mötte något slags All Star-lag som Djurgården hade plockat ihop. Det var en rolig grej men tyvärr blev allting spikat extremt sent så det var inte så många som kom till den matchen. Hade vi kunnat marknadsföra det lite hade det nog kunnat bli en mycket större grej. Men det var en kul fest tillsamman med deras och våra supportrar efter matchen i Torben Grut-salen.
Dan: – Det var faktiskt ett av de första uppdragen jag fick göra för Järnkaminerna att åka på den där delegations-resan till Manchester och hjälpa till med lite grejer vilket var jäkligt kul. Jag fick åka dit med Bosse Andersson från DIF och vara lite star struck typ. Det var liksom “wow! jag är på samma resa som Bosse Andersson!”. Efter några år som engagerad blev det en rätt vardaglig grej att hänga och göra grejer tillsammans med honom men då var jag star struck på det. Vilket slutade med att när vi skulle till FC Uniteds arena så stod vi på nån perrong och väntade på tåget när någon frågade Bosse om han kunde några polisgrepp varpå han bröt ner mig med armen bakom ryggen och snuttacklade mig från ingenstans. Så det är ett litet kärt minne jag har iallafall. Men hela den grejen kring den matchen hemma sen var kul och det skulle vara jäkligt kul om Järnkaminerna kunde göra något liknande igen.
Viktor: – Det var jäkligt kul att se de här engelsmännen som gick på division 10-fotboll och kom till Stadion. De var ju lite som alla utländska lag som kom till Stadion liksom “Spelar ni här på riktigt?!” och så tyckte dom det var skitkul när vi körde “kylskåp, tegelsten” och undrade vad fan vi höll på med så dom svarade med ett rungande “what the fuckin hell was that?!!”.
Apropå den grejen. Djurgårdens supporterkultur började ju med mycket influenser från England och så medan vi i dag får besök av många utländska gäster som kommer för att uppleva vår stämning på plats varje år. Hade vi kunnat tänka oss det för tio år sedan?
Magnus: – Jag trodde aldrig att det skulle bli så stort så snabbt. Vi har ju hämtat mycket inspiration från andra länder men sen har vi nått upp till en väldigt, väldigt hög europeisk nivå själva. Men sen är det väl framförallt derbyn som folk kommer för att uppleva, det kanske inte är Kalmar hemma som är så lockande liksom. Det finns ju faktiskt en brittisk journalist som åker Europa runt för att lista dom häftigaste upplevelserna läktarmässigt och rankade Djurgården som nummer ett supportermässigt.
Dan: – Djurgårdklacken listades ju som etta två år i rad under våra derbyn. Han jämförde oss med Roma-Lazio, Atenderbyn och massa andra tunga matcher. Jag har också sett en del fotboll i Europa och helt ärligt tycker jag inte att något slår ett derby här, när vi är bra då är vi fan bäst. Jag kan tänka mej att det finns en del matcher i Sydamerika där dom slår oss på fingrarna men vi är stört bra och det har känts så i många år och vår högstanivå höjs hela tiden lite grann. Ändå blir vi mer självkritiska för att vi har våra dalar men kom ihåg att våra toppar är helt galna som dom varit dom senaste åren.
Magnus: – När alla engagerade stod på en kortsida bortaderbyt mot bajen 2015 till exempel, då var det ju helt sjukt. Jag tror aldrig jag har upplevt någonting sådant på en fotbollsläktare.
Viktor: – Då klev man in en halvtimme innan matchen och undrade “va fan händer!?” Folk står på räcken som jag inte ens visste fanns och hetsar på liksom. Derbyn med två ungefär lika stora klackar är rätt ovanliga, jag tror att det är därför det lockar rätt många i andra länder i Europa också. Kollar man på de större ligorna så finns det inte så mycket själ och hjärta kvar, det är ju inte samma grej med Manchester United och Liverpool längre och inte ens Roma mot Lazio heller för där har de stora problem med repressionen. Och varken i Grekland eller Holland är det tillåtet med några eller i alla fall många bortasupportrar. Så det är rätt unikt det som finns kvar i Sverige.
Så summerat kan man säga att det som framförallt har hänt dom senaste åren är att det skett en viss skiftning i influenser från England till mer sydländsk ultraskultur, att vi har bytt arena och att vår supporterkultur växt sig mycket större än vi någonsin kunnat tro. Hur tror ni att framtiden ser ut på Djurgårdens läktare då, vad kommer att hända?
Magnus: – Jag tror att vi kommer fortsätta att växa in vår nya arena. Det kommer successivt men man märker redan nu att det är svårt för folk att få säsongsbiljetter på vissa sektioner för att det är fullt. Men den är ju betydligt mycket större än vad vi varit vana med. Det kommer fortsätta bära oss framåt i fotbollen. Sen får vi se vad som händer med hockeyn men det är ju unikt för oss att vi har två sporter att fokusera på, det är ju inte så som de andra lagen gjort. Men mycket framöver kommer nog vara koncentrerat till fotbollen och förhoppningsvis kanske vi kan få lite sportslig framgång där också, det skulle nog kunna lyfta oss rejält.
Dan: – Det har ju skett en generationsväxling och de yngre som kämpar som djur på Sofialäktaren har ju gjort det helt utan sportslig framgång. Kan vi få med oss en derbyvinst eller två och hänga med i toppen igen så tror jag att vi kan nå helt galna nivåer. Jag tror ändå att vi är långt ifrån vår potentiella maxnivå.
Magnus: I övrigt tror jag att vi kommer fortsätta samla inspiration från de ställen i världen där läktarkulturen är bäst. Jag tycker vi ser det redan i dag, allt är inte 100 procent England eller Sydamerika utan det finns även inspiration från Tyskland och andra länder också. Och mycket kommer nog vara egenfabricerade saker i framtiden också som inte är bara är hämtade utan kommer direkt från oss som kommer sprida sig till andra länder sen som smittar av sig på andra lags supportrar. I och med youtube och så är det lätt att få intryck och är det något som är bra så sätter det sig.
Viktor: – Där känner jag att det finns någon slags motreaktion mot hela youtubeifieringen av läktarkulturen där man kan ta influenser från länder man aldrig har varit i liksom. Jag märker av att det finns många som letar svenska melodier och sånt där för att skapa helt egna sånger som inga andra har någonstans i världen. Det tror jag kommer fortsätta, det kommer fortfarande finnas influenser av det som märks mest men det kommer finnas en vilja av att vara unika samtidigt.
Dan: – Jag tycker det är en del av Djurgårdsidentiteten, det säger säkert alla lags supportrar men jag tycker att vi har den grejen starkare än andra att vi ska vara lite bättre och coolare. Det tror jag kommer gå mot en utveckling där det anses allt mer fult att stjäla saker, vilket ju är så som det har funkat i alla år att man ser nånting eller hör en ramsa på Youtube eller TV och så tar man den och gör till sin egen. Men jag tror att nu är vi tillräckligt bra för att skapa mer själva. Vi ska ju inte vara någonting annat än ledande i både Sverige och Europa.
Vi kan avsluta att ni får berätta en sjuk anekdot var från dom här senaste tio åren, vad har ni varit med om?
Dan: – Vi skulle åka till Malmö för några år sedan och jag åkte snett medan Järnkaminerna hade fixat tåg. En supporterpoolare som jag inte behöver nämna med namn gick av tåget blodig. Så jag undrade hur sjutton det hade gått till, det kan ju hända att man hämnar i luven med några motståndarsupportrar när man har kommit till staden men det här var ju på själva tågresan ner. Då berättade han att han hade gått av tåget i en paus i Alvesta och enligt honom själv, ingen annan hade sett det här dock, så var det några hårdrockare som hade sagt något i stil med “Vad glor du på?!” och han hade sagt “ingenting” varpå de hade hoppat på honom. Sen kom han glad tillbaka till tåget och fortsatte sin resa. Det tycker jag är en rätt bra symbolisk berättelse om ganska stora delar lögn vilket mycket supportersnack är, en sjuk händelse och fight mot hårdrockare, Det är Djurgården för mig, haha.
Viktor: – Jag kommer att tänka på en väldigt konstig och intressant resa som jag var på i hockeyn. Vi hade två minibussar ner till Ängelholm mot Rögle. Dom har ju som bekant kopplingar till Helsingborgs fotbollsligister och sen är det väl Köpenhamns också. Det var en salig blandning av folk i de här minibussarna, det var några som numera är med i UCS, någon med hockeymatchtröja och massa andra. Så stannade vi i Ängelholm och ser en polisbuss och tänker att det lär ju vara vår pub de står utanför, så brukar det ju vara. Vi går ditåt och sen när vi kommer lite närmare så kastar någon en flaska och vi inser att det inte alls är vår pub. Samtidigt stormar det ut ännu fler som börjar kasta stolar och andra grejer. Polisen trycker då in Rögle/Helsingborg/Köpenhamn på puben som vi får reda på sen var deras stamhak. Hela deras klackkärna var också där så de var riktigt usla på läktaren (Rögle har faktiskt helt okej drag annars). Samtidigt stod tydligen ett gäng likasinnade stockholmare ute i skogen och väntade på den skånskdanska ligan, som då aldrig kom. Så den tar vi på oss. En annan kanske ännu konstigare grej på samma resa var att vi snodde med oss typ tio olika GB-gubbar på olika ställen på vägen hem genom Sverige som en av resenärerna sedan tog en gruppbild med när vi kom hem.
Magnus: – Skyliftarna i hemmapremiären mot Helsingborg 2010 när DIF fick spela inför tomma läktare. Jag hade ju sagt till media att jag ska se matchen på plats, punkt. Så vi tog fram en saxlift och en skylift och ställde dom utanför Stadion och åkte upp i luften för att se matchen med en av de bästa banderollerna någonsin: “luften är fri!”. I saxliften var de ungefär tio pers och på skyliften stod bara jag och en polare men vi hade mosaik-tifo med ett ljusblått och ett mörkblått pappersark så det blev tifo i alla fall.
BONUSBILD:
