Under bortamatchen mot IFK Göteborg fick en av våra spelare glåpord skrikna mot sig när han värmde upp för att hoppa in. De kom från bortasektionen, alltså från våra egna. När vi sedan mötte Degerfors hemma reste sig delar av publiken och applåderade honom när han gjorde sig redo för att bli inbytt. Det var fint gjort och det borde vara en självklarhet.
Det är inte första gången en spelare i blårandigt får ta emot hat från den egna läktaren, men sällan har det varit så tydligt. Flera i truppen har i perioder fått utstå rent hat, på läktaren och i kommentarsfälten, och de som fått mest är ofta spelare som varit med hela året, spelat och bidragit.
Läktaren är en plats där stora känslor hör till. Men det är våra spelare som utsätts, och de har tagit oss till en tabellplacering som, om vi ska vara ärliga, är bättre än någon väntade sig. Vi i styrelsen vet att hatet påverkar truppen och att det får spelare att tveka om framtiden här, och det är oacceptabelt.
Vi har hört argument som att det är viktigt att vädra missnöje, eller ställa krav, när laget eller föreningen underpresterar. I många år var vi många som var arga för att vi inte vann derbyn. Med all rätt. I år har vi för första gången på mycket länge ett positivt derbyfacit, och vi ligger trea med chans på guld. Ändå finns det de som ägnar matcherna åt att skrika hat mot spelarna. Att kalla det kravställning gör det inte bättre. Det är kontraproduktivt. En spelare som får hat från läktaren när det går tungt, eller i kommentarsfälten efter matchen, blir inte bättre av det, och inte laget heller, mitt i en guldstrid. Missnöje får man visa. Att hänsynslöst trycka ner och förstöra en person hör inte dit.
Hur det blev så här vet vi inte säkert. Kanske är det att folk på nätet tävlar om att vara argast och triggar varandra. Men det viktigaste skälet är nog enklare. Det som får passera utan invändning blir normalt. Varje gång någon öser hat över en av våra spelare utan att någon annan reagerar flyttas ribban för vad som är okej att säga, på läktaren och på nätet. Nya supportrar lär sig att det är så man gör.
Läktaren har alltid uppfostrat sina egna. Den som gick över gränsen fick höra det av dem som stod bredvid, och så har generationer av supportrar lärt sig var gränsen går. Den kulturen har vi med oss, och det är den uppfostran som håller på att försvinna. De som gör dessa påhopp måste skärpa sig. Men det är vi andra som avgör om de får hålla på.
Så vad gör vi? Står någon bredvid dig och skriker hat mot en av spelarna, säg till. Hat i kommentarsfälten ska varken gillas eller delas, och det ska inte stå oemotsagt. Och de spelare som har det tufft behöver höra att läktaren står bakom dem. Det som hände mot Degerfors, där läktaren reste sig för en av spelarna, behöver hända oftare.
Järnkaminernas styrelse