Inför hemmamatchen mot Häcken i slutet av maj handlade det mesta om spelsystem och laguppställningar. Efter en knapp derbyförlust mot Solna aik och en rejäl utskåpning på bortaplan mot Trelleborg (0-3-förlust) krävdes förändring. Daniel Sjölund och Sebastian Rajalakso tog därför hand om kanterna i ett nygammalt 4-4-2-system. På topp jagade Boyd Mwila tillsammans med Johan Oremo.
Med det faktum att det blev seger senast laget spelade på Stadion i ryggen inledde DIF-spelarna matchen med ett hungrigt och aggressivt spel. Man pressade Häckens backlinje rejält och målvakten Christoffer Källqvist fick även han känna på pressen men istället för att tappa bollen till Mwila hann han rensa ut till inkast. Närmast ett mål i inledningen var Mikael Dahlberg som nickade tätt över på en hörna.
I slutet av den första halvleken kom så Djurgårdens välförtjänta ledningsmål. Målvakten Pa Dembo Tourray slog en utspark i djupet för Boyd Mwila som fick kontroll på bollen i precis rätt läge och sköt i duell med en Häckenback in bollen i mål med sin vänsterfot. Det var inte det snyggaste anfallet i år, men det var förmodligen det mest effektiva.
I den andra halvleken försökte DIF fortsätta pressa och spela ungefär som i första. Det fungerade till en början men efterhand lyckades bortalaget komma till flertalet farliga omställningar där spelet oftast kretsade kring långe Mathias Ranégie, veteranen Jonas Henriksson och brassen Paulinho. Trots dessa kontringar och trots en hel del farliga Häckenhörnor lyckades Djurgården stå emot och vinna matchen med 1-0. Backlinjen så betydligt lugnare ut än tidigare under säsongen och det märktes att många av lagets nyare spelare kände sig mer hemma i 4-4-2. Det var dock inte siffersystem som fällde avgörandet i matchen, det var inställning och tillfälligheter.
Efter segern mot Häcken dröjde det ytterligare två omgångar innan Djurgården förlorade igen. För en djurgårdare går det i dessa tider bara att drömma om att samma scenario ska inträffa även nu i Allsvenskans slutspurt.