Vi var nära i år men klarade oss till slut. Därför kan vi med gott samvete fortsätta sluta ögonen då och då och njuta av minnena från när Solnapacket ramlade ur Allsvenskan 2004. Det var året när vi själva lirade på Råsunda och tog en paus i SM-guldplockandet. Under detta relativt sett trista år kom Aik Solnas nedflyttning alltså mycket lägligt.
Det är inte bara för att hatet mot gnaget är oändligt som det var kul att de åkte ur. Det är för att det var just gnaget. Storklubben som då hade två guld sen Hitler gick in i Österrike. Klubben med 400 000 supportrar (bara i Sverige). Mupparna som är överallt men ändå aldrig syns utanför betongbunkern i Solna. Denna vilda hybris fick många Djurgårdare att njuta deluxe över att sorkarna blev utsparkade genom att förlora mot Örgryte på ett öde Råsunda. Det var rätt helt enkelt. Hade vi gillat riddare hade vi sagt något i stil med att det var godhetens seger över ondskan eller nåt annat medeltidigt. Nu nöjer vi oss med att konstatera att gnagetrelaterad skadeglädje är DIF.
