Den musikgrupp som varit störst i DIF-kretsar genom tiderna lär utan större diskussion vara Oasis. Ända sedan britternas första spelning i Stockholm har dom dragit många Durgårdare så fort det varit konsert i vår stad och andra platser i Sverige. Det finns många berättelser om relationer mellan bandet och en del DIF-folk, vad som är sant och inte är upp till var och en att bedöma men klart är i alla fall att Djurgådsramsor sjungits på en del av konserterna.
Efter spelningen på Cirkus 2002 uppmärksammade Aftonbladet fenomenet, som inte alls förstod varför man sjöng DIF-ramsor på en Oasis-konsert (förmodligen för att Oasis aldrig fullt ut kan förstås av bajsnödiga bondrecensenter med förmodade bajensympatier). Förutom Cirkusspelningen har bandet uppträtt två gånget till i Stockholm under 00-talet, 2006 på Hovet och 2009 på Globen där många DIF kunde synas. Många blåränder har också följt bandet på platser i Europa som England, Köpenhamn och på Roskilde.
Totalt sett var inte Oasis på 00-talet lika glänsande och dominerande som på 90-talet men ibland bländade legenderna till. Little by Little, Gas Panic, Mucky Fingers och The Importance of Being Idle är några av de skönare låtarna under 00-talet, men allra bäst är givetvis Love Lika A Bomb från Don’t Believe The Truth, låten som på ett oöverträffat sätt sätter ord och musik på en Djurgårdares kärlek till Djurgårdens IF.
Självklart är What’s the Story och Definitely Maybe tveklöst bättre än de senaste årens grejer men ett halvtaskigt Oasis kommer ändå vara bättre än det mesta. Vi kommer sakna det band som mer än något annat färgat en generation Djurgårdare och få saker är så självklara som att Oasis är DIF.
