Motgångar är ingenting nytt för Djurgårdsfamiljen. DIF Fotboll och Hockey sammantaget har de senaste 5 åren haft en av de sportsligt sämsta perioderna någonsin. Gårdagens torsk mot Norrby var riktigt pinsam och knappast värdig Djurgårdsskölden. Spelarna måste rannsaka sig själva, ledningen likaså. Du har drygt en månad på sig innan Allsvenskan börjar att laborera och skapa ett framgångsrikt lag.
För oss på läktaren är det dock ganska simpelt. Vi står återigen inför ett vägskäl, med två alternativ. Antingen ger vi upp den här säsongen innan den ens har börjat. Vi lägger ner vår satsning på hemmapremiären, säsongskortsförsäljningen, satsningar på bortaresor, planerna för derbyt, medlemsrekord i JK osv. Vi blir utskrattade, vi blir bli hånade och tappar vår heder.
Eller så gör vi som vi alltid gör. Vi ger oss fan på att göra den här säsongen till vad den skulle bli. Vi fyller hemmapremiären med 28 000 blåränder, vi åker ner i tusental till Göteborg i bortapremiären, vi sjunger ut Bajen fullständigt, vi slår Järnkaminernas medlemsrekord – vi återtar platsen som landets tyngsta supporterskara!
När det blåser snålt och det känns som allt går emot oss är då vi svetsas samman, blir tajtare och ännu elakare. Det är inte Djurgårdsmässigt att ge upp, det gäller även oss på läktaren. Det är klart att man kan bli förbannad och kritisk, till och med orolig. Men inte fan ger vi upp. Det finns inte i vårt DNA.
För oss är valet enkelt.
