De har en plats över – jag måste ta ett beslut snabbt. Lördagen innan hade jag varit uppe i samma håla och firat Djurgårdens 120-årsdag, den gången med JK-buss. Känner litegrann att jag hade gjort min 184-milsresa tur och retur, eller vad det nu är.
Men jag kunde inte missa den här matchen. I’m in. Strax efter 23 på lördagskvällen hämtar Ibouba och Sam_Uraj upp mig med bilen i Hornstull. Alla är helt obekanta. Jag hade bara träffat den senare killen några timmar tidigare på dagen för lite fix av flaggor. Bägge trevliga typer, som de flesta Djurgårdare. Mot Uppsala där vi skulle hämta upp den fjärde, NoNo. Vi samtalar gott om stämningen på Globen i matchen innan, pratar lite fotboll. Dammar av en del hat mot solna.
När vi kring kl 1 på natten är samlade är det full gas på E4:an uppåt i landet som gäller. Sam_Uraj hade bränt skivor med skön musik, men CD-spelaren tjafsar ordentligt med oss. Vi testar olika metoder om och om igen men tvingas höra på opera och dylikt på radion. Tills någon av oss kommer med idén: “testa att tuta”. Tjenamors att det skulle funka. TUUUUUT – och i högtalarna dånar “Åååh Djurgår’n, åååh samba Djurgården”. Ingen fattar någonting men blir överlyckliga.
Genom skog, skog och skog i den mörka natten turas Ibouba och Sam_Uraj om att köra. Undertecknad försöker hålla koll så att ingen slocknar framför ratten. Det går snabbt och bra, någon gång vid 10 på morgonen är vi i Skellefteå. Stannar för att äta, men allt är stängt. Pratar med en kille som håller på Skellefteå, men som gillar Djurgården förvånansvärt mycket. Vi gasar på mot Luleå och någon timme senare är vi framme.
Långt kvar till matchstart. Vi får syn på Coop Arena och bestämmer oss för att svänga in och kolla läget. Det är rätt dött men vi kommer in på en restaurang där Luleå-truppen sitter och äter lunch. Vi försöker oss på tveksamma psykningar innan vi bestämmer oss för att testa ta oss in på läktaren, vilket inte var någon större match.
Vi hade förhoppningar om att deras extremt fula sponsortröjor hade placerats ut på läktaren, men icke. Däremot får undertecknad syn på en banderoll. Det går runt lite folk i Luleå-kläder i hallen, men jag chansar och rycker skiten. Succé. Det var tydligen en viktig banderoll och den som hade den “ska dö, på riktigt!” enligt någon nisse på ett skoterforum, får jag reda på av en vän.
Vi lämnar sedan arenaområdet och beger oss in till “centrum”. Inne i en galleria träffar vi till allas glädje på ett gäng Djurgårdare som hade tagit nattåget upp. Vi åt tillsammans och tog en liten bild (se ovan).
Sedan var det dags för match. Nervös men laddad stämning rådde. Vi kommer in på arenan och får en exklusiv pratstund med några av Luleås tyngsta grabbar, med en viss bloggare i spetsen. Inte för att man kunde tro att det faktiskt var den omtalade legenden, den här killen darrade ju på rösten.
Spelarna kommer ut för uppvärmning och vi peppar på. Det är fler Djurgårdare på plats än vad vi hade trott. Matchen skulle bli en sjukt nervös sådan, där tror jag att jag talar för samtliga på plats och även för de som satt framför TV:n.
Glad, lättad, arg, nervös, tokig, glad igen, arg igen, glad igen. Vi leder med 3-2 och bara minuter återstår. Sekunder känns som timmar. De gör 3-3 och luften går ur en helt. Vaaarför, varför? Har en dålig känsla inför sudden death. Det här går åt helvete. Och det gjorde det.
Hemresan var tung. Vi är ute ur slutspelet, trots att vi var nära en historisk vädring. Om någon utav oss ångrar resan? Inte en sekund. Jag har fått nya polare och lär minnas denna resa med glädje.
/Luro1