Forwards
Precis som ifjol har uppsättningen av anfallare varit en blandning av äldre etablerade spelare och hungriga juniorer. Man kan i efterhand konstatera att de förstnämnda, sett över hela säsongen, inte alls levde upp till förväntningarna. Marcus Nilson fick ingen ordentlig försäsong och gick sedan på mediciner en stor del av säsongen vilket syntes på hans spel. Inte blev det bättre av att kompisen och kedjepartnern Nisse Ekman drabbades av en stroke efter jul. Jimmie Ölvestad levde inte upp till förväntningarna efter det fantastiska fjolåret men fick också säsongen sönderryckt av skador. Nyförvärvet Daniel Widing hade en bra period på runt tio matcher men fick aldrig målskyttet att lossna utöver det. Det stora utropstecknet bland de äldre var istället Mathias Tjärnqvist som är “världsmästare i styrningar” och gjorde flest mål av alla i DIF. Även Mika Hannula, som kom in sent, tillhörde en av de bättre anfallsspelarna, framför allt i slutspelet.
Bland ungdomarna tog Daniel Brodin stora kliv framåt, framför allt i säsongens första del. Han fick chansen i landslaget och har inte släppt sin plats där sedan dess. Patrick Cehlin gjorde ett lyckat JVM men fick det aldrig riktigt att lossna i DIF. Istället var det John Norman och framför allt 17-årige Mika Zibanejad som visade klassen på Djurgårdens juniorverksamhet när de båda slog sig in i A-laget. Supporterfavoriten Simon Mitman var också uppe och visade upp sig, bland annat genom att reta gallfeber på och proppa Dick Axelsson. Nyförvärvet Mario Kempe, 22, gjorde en del mål men var för ojämn för att ta en ordinarie plats.
Det stora problemet för DIF när det gäller det offensiva spelet är centerpositionen. Marcus Krüger var lagets poängkung men försvinner nu till NHL. Kristofer Ottosson var bra först när det blev slutspel och bakom honom fanns spelare som Norman och Christian Eklund som egentligen borde spela ytterforwards.
Ledare
Eftersom Marcus Ragnarsson lade skridskorna på hyllan tidigt blev det fyra tränare i båset då han klev in och hjälpte Tomas Montén med backarna. Det blev dock varken bättre eller sämre på den fronten. De kunde tillsammans med Hardy Nilsson och Micke Johansson inte upprepa succén från ifjol. Mycket beror såklart på att man tappat och inte riktigt lyckats ersätta spelare som Andreas Engqvist, Nicklas Danielsson, Kyle Klubertanz, Timmy Pettersson och Gustaf Wesslau.
Under delar av säsongen syntes det dock att motståndarna i Elitserien läst sin läxa. Den långa passningen från egen zon till forward som styr ner i offensiv zon stoppades gång på gång eller så visste motståndarbackarna om den och var först på pucken i nere i sarghörnet. Djurgårdsspelet kändes stundtals sönderläst, t.ex. i de tre första kvartsfinalerna. Upphämtningen från 0-3 till 3-3 i matcher får dock tränarna en del av äran för då man gav upp det hårda, lite fula spelet för ett mer disciplinerat sådant samtidigt som man stoppade Luleås anfallsspel totalt i vissa perioder.
Det lär inte gå att fortsätta med samma typ av spel även nästa säsong så tränarna har en del att fundera på.