Hej Jan, jag läste din krönika i SvD. Den gjorde mig ledsen. Ledsen för att människor som du gör det så svårt för någon som mig, och mina vänner. Det inlägg du gjort i debatten kan, om man är oinsatt, tolkas vara understött av fakta. Det kan tolkas som en sanning, fastän det är lögn.
Jag blir arg för att du river det vi byggt upp. Du med möjligheten att kunna nå ut till så många, nyttjar detta för att fara med osanning, propaganda, lögner och smutskastning, ja; rent skitsnack. Du pratar som om att alla fans begått ett brott, skrämt upp folk och vandaliserat. Vad ger dig rätten att generalisera och sätta mig i samma sammanhang som de få idioter som faktiskt förstör?
Jag undrar Jan, har du någonsin varit på en fotbollsmatch? Har du sett skrämda barn på en match? Vet du hur man ser ut när man är skrämd? Har du känt dig skrämd? Kan du definiera känslan skrämd? Jag skulle vilja hjälpa dig Jan, utan att för den delen skrämma dig. Jag kan förklara den känslan som i princip alla som var på plats kände under matchen så att du i framtiden vet att det inte kallas rädsla.
Den känslan som jag, liksom 99 % av alla andra, kände innan och under matchen var en bubblande, lite kittlande känsla. Det pirrade i magen, du vet som när man är kär. Som när man ser sin älskade efter att inte ha träffats på länge. Man kände en gemenskap med de andra människorna, en gemenskap som inte går att förklara om man inte varit där och låtit sig svepas med i den. Den bubblande och kittlande känslan började redan på morgonen i Vasaparken för vissa, bland annat mig. Där möttes vi, oavsett sexuell läggning, politiskt ståndpunkt eller religiös tillhörighet och umgicks. Barn, vuxna, ungdomar och gamla. Den känslan som jag kände under förmiddagen Jan, det var inte skräck och det var inte hat utan det var kärlek och ren glädje.
Den känslan jag pratar om ovan. Den känslan var bland det första jag kände när jag gick på min första fotbollmatch som åttaåring. Det var samma känsla jag kände den första matchen jag gick själv som fjortonåring i Solna. Det var lite obehagligt med en stor folksamling, men jag tyckte å andra sidan att det även var obehagligt utanför Stockholm Stadion när KISS, Gyllene Tider och andra stora band spelade. Inte på grund av människorna, utanför att jag vantrivdes när det var mycket folk på samma ställe. I slutändan hade jag med mig en positiv känsla från matchen. Det var härligt att få älska sitt lag offentligt och högt. Att få uttrycka sin kärlek i ord och sång.
Till sist skulle jag vilja fråga vad som ger dig rätten via hörsägen påstå att det var en djurgårdare som drog i nödbromsen? Vad ger dig rätten att sätta dig över alla de människors upplevelse och via ett stort offentligt forum som SvD sälja din sanning av vad som hände. Jag var där på tåget. Vi blev ombedda av polis att lämna tåget. Och vet du vad, enligt polismannen som pratade med mig var det ingen som dragit i nödbromsen, det var ett tekniskt fel på ett gammalt CX-tåg. Ett gammalt tåg som hade tagits ur trafik som sätts in vid extratillfällen och som varken har samma personkapacitet som de nyare tågen, eller samma säkerhet. Däremot så drog jag faktiskt i nödöppnaren, precis som jag blev instruerad av polismannen för att dörrarna i vår vagn skulle öppnas och vi skulle kunna komma ut.
Jag önskar Jan, att du fick vara med på tåget i 45 minuter och lida av den otroliga värme och syrebrist som uppstod därinne. Du vet, sådana förutsättningar som kan utlösa panik hos vilken samling av människor som helst. Och vet du vad jag tror Jan? Jag tror att du skulle vara den första personen som försökte få upp dörren efter att tåget stått still i 45 minuter, för att du inte skulle klara av det. Trots detta bevarades lugnet.
I slutändan Jan: Gemensamt är vi starka och vi kommer fortsätta jobba i motvind för att övervinna nej-sägare och bakåtsträvare som inte vill ha folkfest eller den här sortens gemenskap som du. Jag önskar också att du någon gång får känna den kärlek och gemenskap till en klubb som vi har förmånen att få göra, för då, då tror jag att du också kommer att vakna.
/ Emil Sjöqvist