Från mig och mina vänner som går på matcher och många andra lät sig inte reaktionerna vänta. Många blev rejält upprörda. Jag ska inte peka fingrar och säga vems sätt att gå på fotboll som är det rätta, utan betonar istället vikten av mångfald på Stadion. Om man nu väljer att stödja sitt lag genom att sjunga eller sitta ska inte ha någon betydelse. Framförallt ska man inte spy galla över något man uppenbarligen inte har någon koll på överhuvudtaget, som Eva af Geijerstam uppenbarligen anser sig ha rätten att göra. Jag väljer att skriva detta för att klargöra ett par saker för personer som har noll insikt. För att ge lite perspektiv om man nu så vill.
Ingen i klacken har nog missat skiftningarna i inställning till en levande supporterkultur. SvFF försöker tvinga ner oss med diverse lagstiftningar, vakterna går in och puttar bort småungar som har ett ben på räcket och så slutligen har vi dessa ändringars påhejare. Personer som anser sig ha rätten att inte bara bestämma hur vi ska bete oss på läktarna, utan även säga vad vi ska tycka och tänka. Ställ er upp. Klappa. Sjung. Gå hem! Dessa imperativmaskiner försöker tygla våran passion för fotbollen. Den otvingade kärleken för laget försvinner om man ska gå in och peta och styra i dess uttrycksformer, och utan den så töms arenan. En efter en kommer att försvinna tills en vindil då och då kvarstår som enda besökare.
Självklart vill vi att vårat lag ska vinna. Självklart vill vi stötta spelarna. Självklart älskar vi Djurgården. Det är också därför vi känner en otrolig sorg när något som det inträffade sker. Ingen hurrar på en begravning för att höja stämningen. Vi sjunger inte eftersom vi är arga och besvikna. Vi är inga maskiner som kan basunera ut sång efter sång. Det är dags att börja inse att vi inte är en del av ett minutiöst planerat arrangemang som kommer till Stadion med uppblåsbara händer och ansiktsmålning. Sådant får Camp Sweden syssla med.
Man ska akta sig för att dra paralleller mellan det som får en att åka iväg på en regnig cupmatch med dumhet. Speciellt om man sitter på en krutdurk av ilska som är nära på att brisera. Vi vet mycket väl att spelarna uppskattar vårat stöd och det är också därför vi sjunger, men ibland förmår man sig inte att sjunga.
Jag hoppas att fler än mig gör allt för att passionen på läktarna ska leva vidare genom att gång på gång förklarar för oförstående personer vad som får våra hjärtan att bulta fortare, vad som får oss att åka iväg på den där regniga cupmatchen och ibland sitta tysta på Stadions träbänkar.
Sami Obaid