Ända sedan Zoran Lukic petades till förmån för Kjell Jonevret har både spelsystem och spelidé i DIF varit något abstrakt och väldigt skiftande. Vi har på bara fem år fått se ett offensivt 4-3-3, ett klassiskt svenskt 4-4-2, ett defensivt 4-5-1 och olika typer av diamanter och trianglar har vänts ut och in tills ingen egentligen vetat vad spelarna egentligen haft för direktiv ute på planen. Man kan visserligen ifrågasätta hur mycket dessa sifferkombinationer betyder i Allsvenskan, men min uppfattning är att de har större betydelse här än i en bättre liga.
Det var mycket längesen som de allsvenska lagen ens hade de bästa spelarna på svensk landslagsnivå. När DIF-spelare som Kim Källström, Johan Elmander och Andreas Isaksson dominerade serien under 2000-talets början var de fortfarande långtifrån en plats i det svenska landslaget. Sedan dess har nivån på de allsvenska spelarna sjunkit och numera kan vilken hemvändare från Danmark som helst ses som en frälsare. I ett sådant läge är det självklart att nivån på tränarna och deras idéer är viktigare än hur bra spelartruppen ser ut på pappret. En dålig spelare blir bättre av tydliga direktiv liksom en bra sådan kan bli betydligt sämre utan direktiv.
Det är med dessa förutsättningar som Aral, Zoran och Jeglertz tagit över ansvaret i DIF. Spelartruppen skrämmer säkerligen inte många motståndare och ser man till spelarnas prestationer förra året är det inte mer än rätt. Men jämfört med Siggi Jonsson och Paul Lindholms styre ifjol finns det en stor skillnad. Tron och tålamodet med spelsystemet. Man har återinfört 4-3-3 och är beredda på en tuff tid innan man får det att fungera, men när det väl gör det ska DIF återigen bli bäst i Sverige. Det här är något av det som jag personligen saknat mest de senaste åren, nämligen en spelidé som alla spelare kan rätta sig efter. Det har varit tydligt att majoriteten av spelarna behövt en sådan.
Tyvärr är det dock så att denna Djurgårdstrupp ännu inte är anpassad till systemet, Zoran och Andrées uppgift har blivit att anpassa spelarna till spelsystemet, inte tvärtom. Det kommer att ta sin lilla tid, och det är tydligt efter matcherna mot Bajen och Göteborg att t.ex. ytterbackarna måste förbättra sig mycket om det inte ska bli en onödigt tuff säsong i år. Men det verkar också ganska uppenbart att det kommer att hända saker i truppen i sommar. Just nu är det i mångt och mycket försvarsspelet som hämmar utvecklandet av 4-3-3-systemet, därför är det troligt att backar kommer att prioriteras när transferfönstret öppnas.
Efter fyra omgångar av Allsvenskan har alltså DIF redan stämplats som ett krislag. Men fyra poäng på lika många matcher är ingen katastrof, då tycker jag att målskillnaden 2-9 och egentligen inget spelmål är mer oroande, men jag tvivlar inte på att tålamod hos spelare, ledare och supportrar kan hjälpa laget igenom anpassningsperioden till det Djurgården som jag och många andra saknat i flera år. Om vissa spelare tar ett kliv i utvecklingen i vår och rätt värvningar görs i sommar kan det här bli en bra säsong sett till både förväntningar och förutsättningar. Oavsett vad så är det skönt att tålamodet är tillbaka.