Jag förbannade att det kunde gått så här illa, förbannade mig själv som inte åkt ner och bad stundtals till högre makter om nåd… för att nästa sekund överväga att kasta ut TVn från femte våningen.
Jag valde sen att spendera eftermiddagen, kvällen och en bit in på natten ensam. Rannsakandes mig själv och de uppgivna känslor som sköljde över mig i våg efter våg. Ångest, ilska, frustration som kanaliserades i ett par timmars apati. Hur kan man bli så nedstämd över fotboll? Hur kan det såra en så otroligt mycket det elva man misslyckas med på en fotbollsplan? Varför har jag valt att jobba med det jag älskar? Varför spenderar jag nästan all min fritid på en idrottsförening? Är jag sjuk?
Ni vet vad jag menar. Man börjar ställa existentiella frågor när man är så ledsen och besviken. Man ifrågasätter till och med sitt eget supporterskap trots att jag vet att jag skulle gå över lik för Djurgården. Någonstans i de tankebanorna lyckades jag hitta tillbaka till det jag vill kalla för mitt medvetna jag igen. Nej, jag tänker då fan inte be om ursäkt för att jag älskar Djurgården. Det är inte ett dugg jävla fel på mig för att jag blir ledsen och arg. Jag lever ju med det här och jag tycker om att leva med det. Det här är ju det bästa jag vet… det finns inte många upplevelser i mitt liv som jag skulle byta mot de guld jag fått uppleva i både hockey och fotboll.
Jag var ju med när vi åkte ur ´99. Jag var ju med när vi festade sönder superettan både på planen, på läktarna och i de minsta små skitstäder man kan föreställa sig. Jag var ju med när vi skrattade hela det allsvenska etablissemanget i ansiktet ´01 och ´02 och fick Gnagare och Bajare att bli helt likbleka över vår framfart. Det var underbara år. Fantastiska minnen… och vänner för livet som jag hittade där.
Där gick det upp för mig. Vi, Djurgårdsfamiljen, måste borsta av oss dammet och räta på ryggen. Precis på det sätt som vi gör i hockeyn för tillfället. Vi är underdog och vi älskar det. Varje poäng som vi tar är underbar, varje mål vi gör är en fest och vi längtar till hovet. Den känslan måste vi ta fram i fotbollen också och den känslan som vi gett spelarna i hockeyn måste vi också ge fotbollsgrabbarna. Vi är ju där för dem, vi vill ju att dem ska lyckas… vi vill ju se deras måljubel framför Sofia Stå.
Vi är Djurgårdare, vi är blåränder, vi är Stockholms Stolthet och vi är Järnkaminer och en sann Järnkamin viker då fan inte ner sig. Tvärtom – vill någon jävlas så jävlas vi tillbaka. Stadion är vår borg, vårt hem, vårt allt och jag längtar dit redan dagen efter en derbytorsk, jag längtar dit hela hösten, jag drömmer om hennes vackra gröna gräs under kalla vinterkvällar och det som vi Djurgårdare har tillsammans är det få saker som kan mäta sig med.
När spelarna kliver av bussen på söndag utanför Klocktornet så står jag där. Varför? För att jag är Djurgårdare, blårand, Stockholms Stolthet och en sann Järnkamin… och jag viker då fan inte ner mig. Det gör inte du heller om du ser in i ditt blårandiga hjärta.
Tillsammans klarar vi det här. Djurgårdens IF kommer leva för evigt.
/Martin ”The Fonz” Lundgren
Djurgårdare.