Efter att ha spelat bra och besegrat Brommapojkarna på bortaplan med hela 4-1 kändes det som att det var ett nytt, uppvaknat Djurgården som gick från Grimsta som segrare. Men matchen följdes upp av två 0-2-förluster mot Halmstad och Solna aik och hastigt men knappast lustigt var DIF sist i Allsvenskan. Men redan i 0-0-matchen mot Trelleborg hemma på Stadion kunde man se en del saker som antydde att det trots allt kunde bli en bra avslutning på serien.
Bättre kantspel och Dahlberg på rätt position
Till att börja med har det skapats mycket fler chanser framåt jämfört med tidigare i år. Fem mål på tre matcher är faktiskt väldigt mycket för Djurgården anno 2009. Det nyuppväckta offensiva spelet beror först och främst på att laget kommit runt bättre på kanterna. Christer Youssef och Hrvoje Milic har lyckats göra sin gubbe oftare men även tagit hjälp av sin ytterback eller någon av anfallarna med väggspel eller liknande. Visserligen har inget av de där fem senaste målen kommit till på ett inlägg, men det har gett DIF tyngd och press framåt samtidigt som motståndarna hamnat ur balans.
En annan orsak till det offensiva spelet är att Mikael Dahlberg äntligen spelar på sin rätta position igen. Efter att ha spelat mittback ifjol och defensiv mittfältare i år är han nu target-spelande anfallare igen. I och med det har DIF kunnat låsa fast bollen och spelet högt upp i banan och sedan flytta upp laget. Självklart ska även Mattias Jonson nämnas här eftersom hans blotta närvaro på planen gör medspelarna bättre och eftersom han är skicklig på att kämpa till sig bollen från motståndarbackarna.
Trygg backlinje och en återuppstådd Prince
Det förbättrade offensiva spelet är självklart också en av anledningarna till att defensiven också sett bättre ut. Bortsett från förlusten mot Häcken på bortaplan har försvaret sedan Trelleborgsmatchen hemma sett betydligt mer stabilt ut. I segrarna mot Örgryte och Helsingborg spelade Markus Johannesson i backlinjen istället för på mittfältet, något som gett både ytterbackarna och mittbackskollegan Toni Kuivasto trygghet. Att Örgryte trots två man mer på planen i drygt en halvtimme inte lyckades skapa mer än max en bra målchans är betyg nog åt DIF-försvaret.
En spelare som kommit in på slutet och tagit lagets defensiva mittfält till en helt ny nivå är annars Prince Ikpe Ekong. Efter 0-6-förlusten borta mot IFK Göteborg petades han och kom egentligen inte tillbaka förrän skadorna började dugga tätt på mittfältet under hösten. I de senaste tre matcherna har han i stort sett varit bäst på planen då han sugit till sig bollar, lugnat ner spelet och slagit en hel del fina passningar. Senast fick han dessutom snyggt placera in en halvvolley i krysset och avgöra matchen mot Helsingborg.
En av seriens bästa målvakter
Sist men inte minst är självklart målvakten Pa Dembo Touray värt ett omnämnde när man skriver om vad som gått rätt den senaste tiden. Han har vissa stunder räddat DIF kvar i matcherna och framför allt så har han visat sig betydligt säkrare på farliga instick, inlägg och fasta situationer. Tavlorna som alla brukar tala om har lyst med sin frånvaro och för både Tourays och Djurgårdens skull får man hoppas att det håller i sig även mot Kalmar FF. En målvakt som är säker i det han gör skapar säkerhet i backlinjen. Har man en säker och trygg backlinje vågar ytterbackarna (Kebba Ceesay och Petter Gustafsson) följa med i anfallen vilket leder till bättre kantspel och i slutändan fler målchanser. Ibland är det inte svårare än så.
Samtidigt som alla vet att det mesta gått rätt för DIF de här två senaste omgångarna måste man självklart ha resten av säsongen i bakhuvudet. Det gäller att laget håller fast vid det som gett sex sköna poäng på mindre än en vecka och inte faller tillbaka och tror att det ska gå av sig självt nu. Förhoppningsvis är det i alla fall ett annat DIF på söndag än det som visade upp sig senast laget mötte Kalmar.