Jag trodde aldrig att det var möjligt. Med tre omgångar kvar låg vi tre poäng och en massa mål från kvalplatsen. Så hände något. Patrik Haginge sköt överraskande in 1-0 bakom Bengt Andersson och vi började tro igen. Så kom kvitteringen i början av andra halvlek. Direkt efter blev målskytten utvisad. Själv hade jag börjat förbereda mig på hur hemskt det skulle vara när slutsignalen gick och vi var klara för Superettan. Men när domarens pipa återigen ljöd över arenan betydde det straff för DIF. Hrvoje Milic tog bollen från Micke Dahlberg och sköt in 2-1. Kort därefter blev även han utvisad. Den dryga halvtimmen som följde är bland det värsta jag varit med om i mitt liv. Men det slutade lyckligt, vi vann och hade fortfarande chansen att slippa degradering.
Ett par dagar senare spelade vi ner Bajen i Superettan. De som stått på Norra stå och sjungit om att DIF skulle spela i just den serien fick äta upp sina ord. Just därför var det en kväll fylld av skadeglädje riktad mot söders bröder. När ett Djurgården som knappt fått ihop till en 16-mannatrupp vann med 2-0 nere i Helsingborg i Henke Larssons sista match samtidigt som Örgryte fick 1-1 och Hammarby tappade 2-1 till 2-4 i Trelleborg innebar det att vi hade övertaget inför den sista omgången. Den som hade sagt det till mig innan hemmamatchen mot ÖIS hade nog bara fått ett uppgivet men tacksamt leende tillbaka.
Det var aldrig något snack. Visst kändes Kalmar farligare än vad Örgryte gjort med två man mer men när Patrik Haginge återigen förlöste Stadion kände jag att det kunde gå vägen. Samtidigt ledde Gefle mot just ÖIS. Även om bortalaget missade en kanonchans innan lagkapten Markus Johannesson kunde trycka in en hörna till 2-0 kändes det som att vi hade kvalplatsen i våra händer så fort spelarna gjorde entré. De hade gett sig fan på det. Kvällen då vi säkrade en chans att klara oss kvar fick ändå en bitter eftersmak. Jag är oerhört tacksam att jag inte känner fler gnagare så jag har förmodligen hört mindre om dubblish och 2lax9 än många andra.
Efter att i ett par dagar försökt tvätta bort det svartgula från näthinnan begav jag mig till Södertälje för att se DIF skapa ett bra utgångsläge till den andra kvalmatchen hemma på Stadion. Men i ett helvetiskt snöinferno kryddat av hemmapublikens tomtebloss körde Assyriska över oss i dryga timmen och ledde med 2-0, ett resultat som stod sig matchen ut. Djurgårdsspelarna betedde sig som om de aldrig spelat allsvensk fotboll förut. Inte ens det faktum att kebabdressing kastades in på planen eller att hemmalagets Eddie Moussa lackade ur på ett par personer bredvid mig på läktaren kunde få mig att le den där kalla kvällen i Tälje. Jag trodde att vi spelat bort oss själva från allsvenskt spel 2010.
I söndags gick jag med tunga steg till vår borg. Det kändes som att jag var på väg till en begravning, men samtidigt tänkte jag “bara vi har 1-0 efter första, då är det möjligt”. När den första halvleken var spelad hade DIF spelat ut Assyriska (som dock missade ett friläge) men inte förvaltat chanserna. Två mål på 45 min kändes oerhört svårt när laget annars knappt kunnat sätta lika många på en hel match. “Men bara vi gör 1-0 under de tio första i andra”. I den 53:e minuten krutade Janne Tauer in 1-0. Sju minuter senare satte Christer Youssef tvåan. Jag låg under tre personer varav två jag aldrig sett förut, jag hann knappt se att bollen gick in i mål. I det läget trodde jag faktiskt att vi skulle ta det innan 90 minuter var gångna, men istället blev återstoden av den ordinarie matchtiden en pärs där ett mål för Assyriska i stort sett skulle innebära Superettan.
Förlängningen var mållös alldeles för länge för att jag inte skulle börja tänka att vi torskar om det blir straffar. Klarar mitt relativt unga hjärta ens av det? Precis när jag gett upp hoppet om ett avgörande i förlängningen kom det så. Inlägget. Micke Dahlberg och Mattias Jonson gick upp. Assyriskas målvakt Oscar Berglund kom försent och bollen rullade mot det öppna målet. Jag såg aldrig vem som nickade, jag såg aldrig hur bollen gick in i mål. Jag bara tittade på Martin Ingvarsson, såg att han blåste och pekade mot mittpunkten, sedan var jag i extas. Jag trodde aldrig det var möjligt. Inte på väg till Stadion, inte på läktaren, inte på innerplan efter matchen. Jag tror nog fortfarande inte att det är möjligt. Men även nästa år spelar vi i Allsvenskan.