Förra året avgick två bussar till Kalmar lördag 11 juli, och mängder av djurgårdare reste snett, bara på ståplatsen i kurvan var vi 747 blåränder. Men vi ska i första hand fokusera på livet ombord på en av bussarna, med bland annat ett bejublat gästuppträdande på visfestivalen i Västervik på vägen hem.
Trots att det är en av de närmre bortaresorna fick vi ändå stiga upp okristligt tidigt för att hinna till en buss redan vid sju på morgonen för avfärd mot Kalmar. Undertecknad hade tillsammans med “Integrationsprofilen” tagit på sig bussvärdsskap för första gången och tittade misstroget på medlemsformulär, anmälningslistor, fjuniga tifojunisar, skäggiga trekvartsshorts och alltför stora mängder ljummen öl som vi helt plötsligt var ansvariga för. Medan JKs ledargarnityr och annat städat folk tog den andra bussen sattes standarden på vår buss redan vid Södertälje, då toaletten spyddes ner. En snabb rengöring och bara 35 mil kvar. Men i goda vänners lag och bra musik går tiden snabbt och trots klagomål bakifrån bussen att M.I.A. inte var tillräckligt anglosaxiskt styrde “James”, som alltid håller den engelska fanan högt, stereon med den äran. Längre bak i bussen höll UCS och Fabriken en hälsosam rivalitet levande, men den hårda attityden och de inövade poserna mjuknade snabbt när undertecknad bjöd på drinks i plastmugg. “Guldlock” från UCS tyckte att det smakade som Sex on the beach, men “Boom” från Fabriken var säker på att det mer var som Ragnar och därmed hade de tillräckligt med trätoämnen för hela vägen till Kalmar.
När vi närmade oss Kalmar plockades också badleksakerna fram och det blev helt mentalt på bussen. Grekiska tifon fuck off, ni är inget jämfört med 52 oxtokiga järnkaminer som är helt snurriga i skallen efter att ha blåst upp plastkrokodiler, badbollar, hoppat jämfota och spelat luftgitarr.
Kalmar har ett mycket fint torg, det passar helt perfekt för att värma innan matcher med krogar i varje hörn och junisar i mitten vid en jävligt dynamisk fontän. Två snubbar i öronsnäcka, koifiskskjortor och med varsin kaffemugg i handen tycktes också njuta av stämningen, vädret och de vackra blåblå ränderna överallt. Undertecknad hade dock fått slut på sprit efter det generösa barbordet på bussen och tog sig till Systembolaget för påfyllning inför resan hem. Att göra en bajen, dvs ragga på systembolaget, kändes också väldigt lockande. Systembolaget i Kalmar blev faktiskt utsett till Sveriges bästa senare på hösten och med tanke på hur trevliga deras kunder var den här lördagen i juli lyfter undertecknad på hatten och gratulerar till ett bra val.
Lagom till att matchen började brakade ett rejält regnväder lös men det tycktes inte bekomma lagen. Kalmar spelade så bra som de förväntades göra, och DIF hade lika svårt att ta sig över mittlinjen som vanligt 2009. Det bra spelet mot Helsingborg hemma helgen innan var med ens bortblåst. Kalmar tog genast ledningen, men på något oklart sätt (DIF anföll mot andra hållet) gick vi in i halvtidsvilan med 1-1 efter ett klassanfall från Sjölund och Jonson.
Andra halvlek började dock precis som den första med Kalmarmål och då gick proppen ur. Det blev snabbt 4-1 på mindre än tjugo minuter och vi på läktaren tänkte att det åtminstone var ett mål mindre än förra årets 5-1. I matchens sista minuter gjorde dock Kalmar två baljor till för en ännu större förlust än föregående år och ett desillusionerat och förnedrat DIF hade vid slutsignal knappt gått att skilja från ett pojklag.
På läktaren hölls dock stämningen uppe och stora delar av klacken under ledning av “Guldlock” stannade kvar för att sjunga tillbaka spelarna till plan igen, i synnerhet den nya andretränaren och djurgårdslegenden Steve Galloway, för att försäkra om att vi skulle vara med och stödja in i sista minuten av det som vi alla visste skulle bli en mycket tuff säsong. Att det stödet sedan skulle finnas med (och behövas) hela vägen in i sista minuten av säsongen var inget vi visste då.
Efter många om och men och Vi är med er överallt var det ändå dags att lämna Kalmar, inte utan lite snea blickar från några medresenärer som tyckte att bussen gott och väl kunnat lämna tidigare. Det hade dock varit en lång dag och ett matstopp var tvunget att planeras ganska omgående, ytterligare ett tungt beslut som lades på oss bussvärdars axlar. Valet föll på Västervik, som förutom duktiga tennisspelare (Stefan Edberg) även är känt för duktiga tennisspelare som blir ihop med andra duktiga tennisspelares flickvänner (Anette). Och – som av en slump just denna helg – Visfestivalen. Kvart över åtta lastades 52 nyfikna musikälskande blåränder av på torget i Västervik, hungriga, men kanske i första hand hungriga på det smörgåsbord av visor som dukades upp denna lördagkväll i nordöstra Småland. “James” tog täten för att förhöra lokalbefolkningen huruvida de uppskattade engelsk musik och i synnerhet de senaste släppen från James. Undertecknad och “Integrationsprofilen” kände som bussvärdar ett ansvar att föregå med gott exempel och leta upp bästa matstället. Mycket sunt struntade dock nästan alla i våra råd och gick direkt till en amerikansk snabbmatskedja. Efter att ha gått igenom fem pubar hittade vi dock äntligen två tjejer som inte var mamma till någon, som vi kunde byta chatt-adresser med. Moget och minsta möjliga smittorisk.
Vägen hem blev sedan en allt tjockare dimma som i första hand dominerades av “Boom” som utlovade rejäla pyroteknikpjäser till intresserade tjejer, och mikrofonen som fick utstå allt ivrigare attacker från självutnämnda Bosse Lundquist-imitatörer. Efter några öl för att varva ner i Stockholm kröntes sedan resan med en oärlig bajenimitation genom att somna på tunnelbanan hem och bli av med alla medlemsuppgifter vi lyckats skrapa ihop på bussen.
Vi vaknade alla upp dagen därpå som bättre, visare och mer ödmjuka människor. Åk på bortaresa med JK du med och upplev samma sak!