Stadion för mig: Johanna Lundberg

– Nu är ju inte jag lika gammal som många stadionrävar som upplevt upp och nedgångar innan sekelskiftet, jag är så pass ung att jag inte gjorde premiär förrän 2001.
Vad minns du från den?

– Jag har fortfarande en sådan klar bild av hur jag går upp för stentrappan till läktaren, ni vet den där känslan innan man hinner se hela Stadion och man mest hör ljudet av publiken? Jag kommer helt ärligt inte ihåg vilken match det var eller hur den slutade, jag har aldrig varit bra på att minnas resultat. Men jag kommer ihåg den där sköna magkänslan som bara infinner sig.
Vad är annorlunda på Stadion nu jämfört med då?

– När jag började gå så var ju DIF på väg uppåt och hade några fantastiska år framför sig, med 2000-talets bästa allsvenska lag så kommer det mycket publik. Dom senaste åren har vi haft det tuffare rent sportsligt, så det är klart att det påverkar. Nu tycker jag dock att vi har en tätare gemenskap, vi har upplevt dom där regniga höstmatcherna där vi förlorat mot Halmstad tillsammans och vi ser ändå fram emot att träffas nästa gång. En annan sak, känns det inte som att det var fler soliga sommarmatcher 2003?

– Klacken, imponerad av deras energi och träffsäkerhet i många fall.

– Stadion är Djurgården för mig, det må vara gamla slitna träbänkar, men det är ändå våra träbänkar. Det är mycket känsla på Stadion (världens vackraste arena) och det är historian i väggarna som jag kommer sakna mest. Även att en varm sommardag gå längs Sturegatan förbi Humlan och se alla blåa tröjor. Löparbanorna är dock det jag kommer sakna minst.